Plaza

Aihealueet: Ajankohtaista, Kielitiede, Kulttuuri, Irlanti

kielet. vähemmistökielet, Irlanti, Skotlanti, iirin kieli, skotin kieli, Pohjois-Irlanti, Ulster

Niihin aikoihin kun rauha alkoi tulitaukosopimusten myötä palata Pohjois-Irlantiin, myös iirin kielen asia nousi esityslistalle. Siinä missä iiri on Irlannin tasavallassa vielä elävä kieli enimmäkseen länsirannikolla sijaitsevissa kylissä, Pohjois-Irlannista se lienee aitona murteena kadonnut joskus 1900-luvun puolivälin aikoihin, vaikka kielen harrastajia maakunnasta löytyykin joukoittain. Joskus kuulee jopa väitettävän, että iirin kielen asema olisi turvatumpi Pohjois-Irlannissa kuin Irlannin tasavallassa, mikä tietysti on hölynpölyä, mutta pohjoisen kieliliikkeen innokkuus hämää varovaisempiakin. 

På den tid då freden efter överenskommelserna om eld upphör började återställas i Nordirland blev det också aktuellt att ge iriska språket officiell ställning i provinsen. Iriskan är i republiken Irland ett levande språk främst i byarna på västkusten, men i Nordirland försvann de sista infödda dialekttalarna kring mitten av nittonhundratalet, låt vara att det finns massor av entusiaster i provinsen som lärt sig iriska som ett andraspråk. Ibland hör man det påstås att språkets ställning vore säkrare där än i republiken, vilket givetvis är rena smörjan, men den iver som utmärker språkrörelsen i norr kan vilseleda även en skeptisk betraktare. 

Kaikilta osin pohjoisirlantilaisten iirinkielisyysintoilijoiden toiminta ei ole järkevää eikä rakentavaa, mutta minkäpä yhteiskunnallisen liikkeen olisi. Itseäni ärsyttävät aina ne tyypit, jotka julistavat kuinka paljon rakastavat iirin kieltä, mutta jotka eivät osaa kirjoittaa sitä edes siedettävällä kieliopilla. Jos he kerran ovat niin innoissaan kielestä, paneutukoot sitten lukemaan iirinkielistä kirjallisuutta, syntyperäisten puhujien kirjoittamaa mieluiten. Mutta ei, useampi kuin yksi tuntemani tapaus osaa tänään tasan yhtä huonoa iiriä kuin silloin kun heihin joskus vuosikymmen sitten tutustuin. Se voisi masentaa minut kokonaan, jos en tietäisi, että huonosti iiriä osaavat eivät yleensä jaksa kirjoittaa sitä kuin pari riviä kerrallaan eivätkä pysty saastuttamaan sillä esimerkiksi nettiä kovin pahasti. Meikäläiseltähän sitä vastoin tulee kymmenen sivun pornonovelli täydellisellä kansankielellä kun vähän hihasta ravistaa, sen verran monta kymmentä nidettä syntyperäisten folklorea tässä on luettu.

All nordirländsk språkaktivism gör givetvis inte ett vettigt eller konstruktivt intryck, men alla samhällsrörelser har sina brister. För min egen del retar jag mig mest på de som förkunnar att de älskar iriska språket, men som inte klarar av att skriva det ens någorlunda skapligt vad grammatiken angår. Om de verkligen är så entusiastiska över iriskan borde de läsa litteratur på språket, helst sådan som skrivits av författare med iriska som modersmål. Men nej, det är fler än en bland mina bekanta som i dag behärskar iriskan precis lika dåligt som för ett årtionde sedan, då jag lärde känna dem. Det kunde göra mig helt deppig, om jag inte visste att de som inte kan språket bättre än så vanligen inte hellre orkar skriva det mer än ett par rader åt gången så att de inte kan förorena de iriskspråkiga webbsidorna med sitt undermåliga språk. Jag däremot behöver bara skaka lite på ärmen och det trillar en tie sidors porrnovell ur den, och på renaste och folkligaste iriska ska ni tro. När man redan lusläst tietals folklorekompendier på iriska borde man särskilt anstränga sig för att skriva dåligt.

Toisaalta iirinkielisyysväki toki yrittää parhaansa pohjoisessakin, ja on siellä jonkin verran esimerkiksi ihan päteviä iiriksi kirjoittavua kirjailijoita. Omien iirinopiskelujeni alkuvaiheessa sain aika monet hyvät naurut Máirtín Ó Muilleoirin romaanista ”Krauts”. Kirjan nimestäkin arvaa, että se kertoo tyhmemmänpuoleisten, kaljaanmenevien pohjoisirlantilaisten poikien yrityksistä päästä siirtotyöläishommiin Saksaan, jonne he ilmeisesti kantaväestöön vaikutuksen tehdäkseen menevät kuplavolkkarilla. Vaikka poikien seksipuheet ovat ikäkauden mukaisia, pohjimmiltaan heitä tuntuu kiehtovan Saksa ennen muuta siksi, että siellä huhujen mukaan tehdään ja juodaan paljon olutta - itseriittoisen anglosaksisen maailman tapaan nuorukaisemme, vaikka jotain yliopisto-opiskelijoita ovatkin, eivät ole kovin hyvin perillä muista maista.

Visst gör de irisktalande aktivisterna sitt bästa även i Nordirland, och det finns en del helt yrkeskunniga författare som skriver på iriska. När jag inte ännu behärskade språket särskilt bra, var det många skratt jag hade åt Máirtín Ó Muilleoirs roman ”Krauts”. Som det framgår ur titeln handlar boken om hur tre ganska dumma och ölsugna nordirländska killar söker sommarjobb i Tyskland, dit de åker med en Volkswagenbubbla, kanske av inställsamhet gentemot ursprungsbefolkningen. Killarna skryter givetvis sexuellt, som män i deras åldersgrupp brukar, men när allt kommer omkring verkar de nog intressera sig för Tyskland därför att det bryggs och dricks så mycket bärs i landet - så mycket vet t o m de, även om de är lika ignoranta om den icke-engelsktalande världen som folk i de anglosaxiska länderna brukar vara, fast de är någon sorts universitetsstudenter.

Niin saksalaisista, irlantilaisista kuin osapuilleen kaikista muistakin kansallisuuksista syntyy kirjassa melko tympeä kuva, koska Ó Muilleoir - myös Sinn Féinin paikallispoliitikkona kunnostautunut - on hieman kyynisen oloinen tyyppi juuri huumorintajunsa osalta. Hänen päähenkilönsä päätyvät kirjassa töihin raksalle, ja eräs heidän työkavereistaan siellä on viisikymppinen kroaattitäti, joka pitää poikia heidän irlantilaisuutensa vuoksi katolisina uskonveljinä, joille vuodattaa pitkiä litanioita Međugorjen ilmestyksistä ja katolisten uskovaisten heikosta asemasta Jugoslaviassa, kunnes tympääntyneet pojat lähettävät osoitteeseen ”Toveri Tito, Belgrad, Jugoslavia” asianomaista tätiä ja hänen kiihkokatolisuuttaan koskevan ilmiannon. Asia on esitetty hyvänäkin vitsinä ja toimii  sellaisena kirjan kontekstissa, mutta kirja sijoittuu sellaiseen ajankohtaan, kun toveri Tito vielä eli, kylmä sota oli voimissaan ja Jugoslaviassa hallitsi omanlaisensa kommunistihallitus, ja tuollaisetkin ilmiannot saatettiin ottaa hyvinkin vakavasti. Itse en siis vanhana Solzhenitsynin lukijana oikein osannut nauraa tuolle vitsille.

Både tyskar, irländare och alla andra nationaliteter framställs i boken i synnerligen ofördelaktig dager, ty Ó Muilleoir, även känd som en lokalpolitiker i Sinn Féins led, gör intryck av att vara en någorlunda cynisk typ vad hans sinne för humor beträffar. Hjältarna i hans roman blir till slut byggnadsarbetare, och en av deras kollegor där är en ungefär femti år gammal tant från Kroatien, som uppfattar irländarna som katolska trosbröder och predikar för dem vitt och brett om uppenbarelserna i Međugorje och om hur katolikerna förföljs i Jugoslavien. Till slut blir killarna så trötta på hennes orerande att de sänder en angivelse om tanten och hennes katolska fanatism till adressen ”Kamrat Tito, Belgrad, Jugoslavien”. Ó Muilleoir har berättat det här som en kantänka rolig historia, men boken utspelar sig i en tid då kamrat Tito ännu var vid liv, kalla kriget fortfarande pågick och Jugoslavien styrdes av en sorts kommunistregime. På den tiden kunde även sådana angivelser tas på blodigt allvar. Själv kunde jag inte riktigt skratta åt denna vits, väl bevandrad i Solzjenitsyn som jag är. 

Otsikossa mainittu vähemmistökielihuijaus ei siis viittaa iirin kieleen. Sitä nimittäin Pohjois-Irlannissa koetetaan ihan oikeasti opiskella ja harrastaa, vaikka tulokset eivät aina olekaan kovin kaksisia. Monissa asioissa siellä kuitenkin suunta on oikea, ja on sieltä tullut päteviä iirin kielen tutkijoitakin. Esimerkiksi Nollaig Mac Congáil, joka on syntyisin pohjoisirlantilainen vaikka toimiikin Galwayssa, on viime vuosina tehnyt oikean miehen työn toimittaessaan Donegalin iirinkielisen alueen suuren kirjailijan, Séamus Ó Griannan, tuotantoa nykyiselle oikeinkirjoitukselle. Pohjoisirlantilaisia on myös Ailbhe Ó Corráin, joka on laatinut Ó Griannan teoksissa käytettyjen idiomaattisten sanontojen sanakirjan - se olisi meikäläisen unelma, mutta liian paksu ja kallis kirja, ja painoskin taitaa olla lopussa. Koska Ó Grianna oli vanhan hyvän ajan turmeltumattoman maalaisiirin lipunkantaja, hän on tietysti ollut suuri esikuva omillekin tyyli-ihanteilleni iirinkielisenä kirjailijana. 

Titeln på det här blogginlägget betyder ungefär ”minoritetsspråk som svindleri”, men det är alltså inte iriska språket som är svindleriet. Iriska försöker folk i Nordirland ändå lära sig och tala, även om resultaten inte alltid är att skryta med. Många saker håller dock på att utveckla sig i rätt riktning, och en del mycket kompetenta forskare i iriska har rötter i Nordirland. Man kunde nämna Nollaig Mac Congáil, född i Nordirland men verksam i Galway, har under de senaste åren utfört ett stordåd genom att omarbeta böcker av Séamus Ó Grianna, den store författaren från det irisktalande Donegal, till dagens iriska rättskrivning. Nordlrländare är även Ailbhe Ó Corráin, som gett ut en särskild ordbok eller förteckning över de idiomatriska uttrycken i Séamus Ó Griannas samlade verk. Den boken skulle det vara en dröm att äga, men tyvärr är boken lite för dyr för mig, och den torde även vara slut på förlaget. Som en banerförare för gammaldags ren bondeiriska har Ó Grianna spelat en central roll i min egen stilistiska utveckling som iriskspråkig författare.

Iirin kieli on siis vakavamielinen harrastus Pohjois-Irlannissa. Siihen liittyy kuitenkin sellainen ongelma, että se on etupäässä katolisten touhua, ja protestanttitaholla se usein leimataan IRA:n terroristien kieleksi. Tämä väitekään ei ole aivan perusteeton, sillä IRA ja Sinn Féin ovat tunnetusti julistaneet, että jokainen iirin kielen sana on luoti taistelussa vapaan Irlannin puolesta (jotenkin niin se kuuluisa iskulause muistaakseni meni). Ilkeänä miehenä totean, että he tuntuvat säästelevän luoteja, sillä tasavaltalaiset eivät esimerkiksi julkaise iirinkielistä lehteä, vaikka antavatkin englanninkielisille julkaisuilleen iirinkielisiä nimiä (esimerkiksi heidän sanomalehtensä on ”An Phoblacht”, Tasavalta, ja aikakauslehtensä ”Iris”, Aikakauslehti - jälkimmäisen nimestä on väännetty paljon vitsiä, kun on epäilty sitä väärin kirjoitetuksi englannin kielen sanaksi ”Irish”).

Iriska språket är alltså en seriös sysselsättning på Irland. Problematiskt nog är det dock främst katolikerna soim intresserar sig för der, och på det protestantiska hållet utmålas det ofta som ett språk för IRA-terrorister. Det här påståendet saknar inte helt verklighetsgrund, ty IRA och Sinn Féin har som bekant förklarat att varje ord på iriska är en kula i kampen för det fria Irland (det var ungefär så som det där berömda slagordet lät). Elak som jag är konstaterar jag att killarna förefaller vara sparsamma med de där kulorna, för de irländska republikanerna ger inte ut en tidning på iriska, även om de ger sina engelskspråkiga publikationer iriska titlar - deras nyhetstidning heter ”An Phoblacht”, Republiken, och den kolorerade tidskriften är ”Iris”, som helt enkelt betyder Tidskriften; det vanliga skämtet är att misstänka att blaskan egentligen borde ha hetat ”Irish”, på engelska, men att någon klåpare råkade stava fel ordet.

Pohjois-Irlannin polittisessa slangissa yksi tärkeä ilmaus on ”parity of esteem”, iiriksi ”comhurraim” - ”arvostuksen pariteetti”, jolla tarkoitetaan erilaisten nationalististen traditioiden tasa-arvoista asemaa. Sitä on hyvin vaikeaa kääntää sujuvalle suomelle tai sen puoleen ruotsiksikaan, mutta jos joku siellä takarivissä on perehtynyt suomenruotsalaiseen kielioikeuspuhetapaan, sanat ”enahanda grunder” antavat jo jotain osviittaa siitä, mistä tässä on kyse. Joka tapauksessa tämän arvostuksen pariteetin nuo äreimmät protestanttiset lojalistt tulkitsevat siten, että iirin kielen tukirahat ovat katolisille maksettua lepyttelyrahaa. Toisin sanoen protestanttien on pariteetin nimissä saatava tukirahaa omalle kielelleen.

I den nordirländska politiska jargongen spelar uttrycket ”parity of esteem” eller på iriska ”comhurraim” - ”paritet i uppskattning” - en viktig roll. Begreppet avser jämlikhet mellan olika nationalistiska traditioner. Det är mycket svårt att översätta till naturlig finska eller svenska, men alla som är förtrogna med den finlandssvenska diskursen om språkliga rättigheter kommer ihåg hur ”enahanda grunder” åberopas i densamma, och det hjälper redan. De mest fanatiska protestantiska lojalisterna tolkar den här pariteten i sådan anda att allt det stöd som staten erbjuder de iriskspråkiga aktiviteterna mest tjänar till att hålla katolikerna, och enbart dem, på gott humör. I paritetens namn bör alltså protestanterna också få stödpengar för att återuppliva sitt språk.

Omalle kielelleen? Siis englannille? Ei nyt ihan niinkään, vaan Ulsterin skotille. Kuten tiedämme, se kieli, jota Skotlannin alamaiden asukkaat ainakin maaseudulla puhuvat, on standardienglannista käsin usein käsittämätöntä. Meille englantimme koulussa oppineille jo pohjoisenglantilaisten teollisuuskaupunkien murre on käytännössä vierasta kieltä, ja Skotlannin kansankieltä voi jo ihan kielitieteellisinkin perustein pitää erillisenä. Tällä alamaanskotin kielellä on myös huomattavia kirjallisia perinteitäkin, ja jos Skotlanti olisi pysynyt eri valtakuntana kuin Englanti, se olisi todennäköisesti eriytynyt englannista kuten tanska ruotsista. Nykytilanteessa se on jäänyt kansanmurteiden asteelle, ja koska kansanmurteet tahtovat nationalistien mielestä aina olla englannin saastuttamia, suuri osa skotiksi kirjoitetusta kaunokirjallisuudesta on synteettistä kieltä, joka on koottu menneiden vuosisatojen skotinkielisen kirjallisuuden aineksia ja aitoja kansanmurteita sekoittamalla, niin että tulosta voi kuvata lähinnä iirinkielisellä sanonnalla ”minkä peikko kirjoittaa, sen peikko lukekoon” - koska kukaan muu kuin ”peikko” itse ei saa siitä mitään tolkkua.

Sitt språk? Engelskan? Nähä, inte riktigt, utan Ulsterskotskan. Som vi vet är det språk som innevånarna i det skotska låglandet, åtminstone på landsbygden, talar till vardags ofta obegripligt utifrån standardengelskan. Vi som lärt oss engelska i skolan uppfattar redan dialekten i de nordengelska industristäderna som ett främmande språk, och folkmålet i Skottland kan redan av språkvetenskapliga skäl ses som ett skilt språk. Detta låglandsskotska språk har även en betydande skriftlig tradition, och om Skottland hade förblivit ett självständigt rike istället för att införlivas med England, skulle språket i dag förhålla sig till engelskan som danskan till svenskan. I dagens situation fungerar skotskan bara som en dialekt, och eftersom nationalister brukar se dessa folkmål såsom angliserade och förorenade, är största delen av den skotskspråkiga skönlitteraturen skriven på ett syntetiskt språk, en blandning av element från gångna århundadens skotska litteratur med dagens folkmål, så att resultatet får en att tänka på det iriska talesättet ”det som trollet skriver får trollet läsa”, dvs. det är bara ”trollet”, författaren själv, som kan få någon rätsida på dessa skriverier.

Nyt on niin, että Ulsterin maakunnan protestanttinen asutus on skotlantilaista alkuperää, minkä näkee siitäkin, että iirin pohjoisissa murteissa ”Albanach” (skotlantilainen) viittaa hyvin yksiselitteisesti maakunnan omiin protestantteihin. Pohjois-Irlannin maaseudulla puhutaan yhä skottilaisperäistä kielimuotoa, joka on varsin lähellä Skotlannin alamaiden puheenpartta - jos skotti on englannista erillinen kieli, tämä pohjoisirlantilainen maaseutukieli on sen kielen murre, ei englannin. Protestantit keksivät jo 90-luvulla tehdä tästä ”Ulsterin skotista” itselleen iiriä vastaavan kansallisen symbolin ja vaatia sillekin rahoitusta.

Nu förhåller det sig så att den protestantiska bosättningen i provinsen Ulster är av skotskt ursprung, vilket också återspeglas i att ordet ”Albanach” (skotte) i iriska språkets nordliga dialekter mycket entydigt avser protestanter, specifikt de som bor i Ulster. På landet i Nordirland talas det alltjämt en språkform som står låglandsskotskan mycket nära - om vi uppfattar skotskan som ett separat språk är det här nordirländska folkmålet en av dess dialekter och inte engelskan. Redan på nittitalet hittade protestanterna på att omtolka denna dialekt som en nationell symbol som motsvarade iriskan och kräva statlig finansiering för att främja den.

Silloin kun Ulsterin skotti vielä oli uusi juttu, siitä oli paljonkin puhetta iirinkielisyyspiireissä, eikä se kaikki ollut ystävällistä sävyltään. Itse olin odottavalla kannalla ja arvelin, että iirinkielisyysväen kannattaisi pakottaa protestantit itse ottamaan oma projektinsa vakavasti ja käyttämään anomansa tukirahat oikeasti skotinkielisyystoimintaan, tarvittaessa iirinkielisyysliikkeen malleista opiksi ottaen. Samoilla linjoilla oli Aonghas Mac Neacail, skotlanningaelin kielellä (iirin lähimmällä sukukielellä) kirjoittava runoilija käydessään Galwayn yliopistolla silloin kun itse lukuvuotena 1998-1999 olin siellä kirjoilla. Hän totesi itse asiasta kuultuna, että totta kai Ulsterin skotin kieli itsessään on pelkkä rahankerjuujuoni, mutta että Pohjois-Irlannissa on paljonkin ihmisiä, joiden mahdollisuuksia asioida viranomaisissa Ulsterin skotin kielen virallistaminen voisi hyvinkin helpottaa, puhumattakaan siitä, että murteella toki on kirjoitettu ainakin humoristisia runoja ja pakinoita jo kauan.

När det här med Ulsterskotskan ännu var en nyhet diskuterades det mycket av de irisktalande, och inte precis i någon vänlig ton. Själv valde jag att förhålla mig avvaktande till det här och föreslog att de irisktalande borde tvinga ”ulsterskottarna” till att på riktigt främja sitt språk och använda pengarna till verkliga skotskspråkiga projekt, kanhända modellerade på de iriska dito. Min hållning var inte olik den som intogs av Aonghas Mac Neacail. När denne skotske poet som skriver på skotsk gaeliska (iriska språkets närmaste släkting) besökte universitetet i Galway nar jag själv var inskriven där under läsåret 1998-1999, blev han tillfrågad om sin egen inställning till ulsterskotskan. Han svarade att han visserligen såg det här med ulsterskotskan som en fint för att komma åt stödpengar, men att det i verkligheten fanns skotsktalande människor i Nordirland som kunde dra nytta av att de kunde vända sig till myndigheterna på sitt modersmål. Dikter och kåserier, särskilt humoristiska sådana, hade skrivits på dialekten sedan länge.

Tuoreimpien uutisten mukaan Ulsterin skottia ei kuitenkaan opeteta missään, siinä missä Pohjois-Irlanti on täynnä iirin kielen aikuisopetuskursseja. Kielelle on kyllä olemassa varsin korkeatasoisiksi arvioituja oppikirjoja, mutta suurin osa ulsterinskottilaisesta verorahoilla tuetusta ”kulttuuritoiminnasta” on ilmeisesti vain sitä protestanttisten aatteen miesten tavallista touhua, eli Ison-Britannian lipulla huitomista, marssimista, kuningatarhymnin laulamista ja katukivien äärimmäisen huolellista maalaamista sinipunavalkoisiksi. Näyttää siltä, että siinä kävi juuri kuten pelättiinkin, eli koko projekti osoittautui huijaustempuksi. Suuri osa ”Ulsterin skotiksi” julkaistusta materiaalista ei myöskään oikein täytä tarkoitustaan kansankielen kirjakielistämisapuna, vaan syntyperäiset puhujat pitävät sitä vielä käsittämättömämpänä kuin byrokraattienglantia. Päälle päätteeksi Ulsterin skotille on vielä kehitetty oma oikeinkirjoitus, jonka tarkoituksena ilmeisesti on etäännyttää murretta keinotekoisesti siitä varsinaisesta skotista - vaikka Robert Burnsin kaltaiset klassiset Skotlannin skotiksi kirjoittavat kirjailijat ovat aina olleet suosittuja Ulsterissakin. Iirinkielinen kirjailija Séamus Ó Grianna, jonka jo mainitsinkin, tutustui runouteen - siis muuhun kuin iirinkieliseen kansanrunouteen - ensimmäisen kerran ollessaan nuorena poikana rengin töissä protestantilla, kuten maakunnan tapa oli: hän löysi talon niukasta kirjahyllystä Burnsin runot. Iirinkielisissä novelleissaan ja romaaneissaan Ó Grianna siteeraakin vähän väliä tätä lempirunoilijaansa.

Enligt de färskaste nyheterna från Nordirland meddelas det dock ingen undervisning i ulsterskotska någonstans. Samtidigt är det praktiskt taget överallt i provinsen som man kan lära sig grunderna i iriska. Det finns läroböcker i ulsterskotska som påstås vara av hög kvalité, men största delen av den kulturella verksamhet som understöds med brittiska skattepengar förefaller bara vara detsamma som protestantiska fanatiker i Nordirland i allmänhet: det handlar om att vifta med den brittiska flaggan, marschera omkring, sjunga drottningssången och måla gatustenarna blårödvita med en precision som vore värd en bättre sak. Uppenbarligen besannades farhågorna: hela projektet visade sig vara ett svindleri. Största delen av materialet på ulsterskotska uppfyller inte heller sitt syfte som hjälpreda till att upphöja folkmålet till ett skriftspråk, utan anses av infödda ”ulsterskottar” vara ännu obegripligare än byråkratengelskan. Dessutom har det utvecklats en egen rättskrivning för ulsterskotskan inte bara för att öka skillnaderna gentemot engelskan, utan också den egentliga skotskan - även om Robert Burns och liknande klassiska skotska författare alltid åtnjutit popularitet även i Ulster. Den ovannämnde iriskspråkiga författaren stiftade bekantskap med diktarkonsten - om man alltså inte räknar med den iriska folkdiktningen - för första gången när han, som övligt var i Ulster, som en ung kille arbetade som dräng hos en protestantisk farmare: han hittade Burns dikter i bokhyllan, som inte innehöll mycket annat. I sina i övrigt iriskspråkiga noveller och romaner citerar Ó Grianna ofta och gärna denne diktare, som blev hans favorit.

Ja tämä on yksi niistä syistä, miksi en ota hirveän vakavasti esimerkiksi useimpien Ranskan paikallisten ”kielten” elvytysprojekteja. Silloin kun jokin murre on hyvin läheistä sukua jo vakiintuneelle kirjakielelle, alkaa aina epäilyttää, mihin tarkoituksiin ne kielen elvytysrahat menevät- Tällainen pätkiminen hyvin pieniksi ja paikallisiksi kirjakieliksi voi olla jopa poliittinen ase kielen puhujien hajottamiseksi ja kielen heikentämiseksi, kuten tiedämme Neuvostoliiton vähemmistökielille tehdyn. Kielinationalismilla on mielestäni kaksi hyväksyttävää tavoitetta: kansankielen kohottaminen sivistyskieleksi sen omilla ehdoilla ja kielen kirjallisen perinteen pitäminen elossa ja sen syntyperäisten puhujien saatavilla. Ulsterin skoteille Skotlannin skotin kirjallinen traditio on heidän omaansa, ja yritykset kirjoittaa Ulsterin skottia skotlantilaisesta täysin eroavalla oikeinkirjoituksella merkitsevät sitä, että juuri tämä perinne yritetään tehdä heille käsittämättömäksi.

Och det här är en av orsakerna varför jag har så svårt att ta på allvar alla de där projekten med att återuppliva lokala ”språk” t ex i Frankrike. Är en dialekt mycket nära släkt med ett redan existerande litteraturspråk så känner man alltid föranledd att ställa frågan, vad de där pengarna egentligen tjänar till. Det här att splittra ett språk genom att ge det en rad mycket lokaliserade och små skriftspråk kan t o m vara ett politiskt vapen för att söndra och härska och därigenom försvaga språket, det var ju precis så som man gjorde i Sovjetunionen. Språknationalismen kan ha två acceptabla syften: att upphöja ett folkmål till ett litteraturspråk på dess egna villkor, och att hålla språkets litterära tradition vid liv och tillhandahålla den för språkets infödda bärare. För ulsterskottarna är den skotlandsskotska litterära traditionen deras egen, och försöken att skriva ulsterskotska med en egen rättskrivning, olik den skottländska, innebär att precis denna tradition fråntas dem.

Panu Höglund