Plaza

Aihealueet: Ajankohtaista, Kulttuuri

kirjallisuus, Nobel, Nobelin kirjallisuuspalkinto, Nobel-palkinnot, Tomas Tranströmer, ruotsalainen kirjallisuus, Harry Martinson, Eyvind Johnson, Selma Lagerlöf

Tällä kertaa en edes ehtinyt kirjoittaa Nobel-palkinnosta, kun menivät riettaat sen jo myöntämään peräti Tomas Tranströmerille. Jo varsin korkeaan ikään ehtinyt Tranströmer on jäänyt minulta enimmäkseen lukematta, koska runot eivät ole alaani, ainakaan puhtaasti lyyriset runot. Tässä sen muuten näkee miten lukutottumukseni ohjautuvat kielenopiskelun tarpeiden mukaan: tarinoita lukemalla kieliä oppii paremmin kuin runoja tihrustamalla. En voi sanoa olevani täysin epärunollinen, mutta suuresti ihailemani iirinkielinen proosakirjailija Máirtín Ó Cadhain sanoi aikoinaan, että iirin kieltä ei pelasteta muutaman rivin pituisilla värssyillä, vaan paksuilla eeppisillä romaaneilla; ja tämä hänen ohjelmajulistuksensa on saanut minut pitämään lyriikkaa hieman turhana tavarana. Eeppiset runoelmat, kuten vaikkapa Haavikon jylhä Kaksikymmentä ja yksi, ovat sitten eri juttu.

Den här gången hann jag inte skriva om Nobelpriset i litteratur - jäklarna hann redan premiera Tomas Tranströmer innan jag ens märkte att det var dags. Tranströmer är redan en gammal man, men jag måste medge att jag knappast ens läst en rad av honom, ty dikt och vers, särskilt ren lyrik, intresserar jag mig föga för. Här ser man förresten att mina läsvanor styrs av mina språkstudier: ett språk lär man sig lättare genom att följa med en historia än genom att försöka få rätsida på en dikt. Jag vill inte påstå att jag är helt främmande för lyrisk diktning, men Máirtín Ó Cadhain, en iriskspråkig prosaförfattare som jag hyser djup beundran för, sa på sin tid att det inte är små dikter utan stora och tjocka episka romaner som räddar språket. Under hans påverkan tenderar jag att se lyrik som någonting ganska onödigt. Episka poem, som Paavo Haavikkos mäktiga Kaksikymmentä ja yksi, är en annan historia.

Tranströmerin tuotantoon törmäsin ensimmäisen kerran vain sitaatteina Robert Blyn jonkinasteista kuuluisuutta 1990-luvun alussa saaneessa miehisyyskirjassa Rautahannu, jonka tyylilleni uskollisena ostin Puolasta puolankielisenä käännöksenä. Kirja on sittemmin joutunut kadoksiin, mutta eipä tuolla väliä ole: mieleeni ei ole painunut mitään kovin oleellista sen sisällöstä, muistan vain lukeneeni sitä seilatessani Pomeranialla Puolasta Suomeen. Ihmettelin kovasti sitä, että ruotsalainen nykyrunoilija oli päässyt siteeratuksi moisessa amerikkalaisessa bestsellerissä, mutta sittemmin olen saanut tietää, että Robert Bly tunsi Tranströmerin ihan henkilökohtaisestikin ja levitti siksi tämän mainetta eteenpäin.

Mitt första möte med Tranströmer ägde rum när jag läste citat av honom i Robert Blys bok om manlighetens mysterier, Järn-Hans. Boken åtnjöt någon sorts popularitet i början av nittitalet. Min stil trogen köpte jag den i polsk översättning i Polen. Sedan dess har boken försvunnit någonstans, men förlusten är inte stor, eftersom jag ingenting minns av innehållet: det jag kommer ihåg är att jag läste boken medan jag seglade hem från Polen på färjan Pomerania. Jag förvånade mig över att en svensk nutidspoet så ymnigt citerades i en sådan amerikansk bestseller, men senare kom jag underfund med att Bly kände Tranströmer personligen och sålunda såg sig föranlåten att göra denne berömd i den engelsktalande världen.

Tranströmeriä on kuitenkin käännetty monille kielille, ja Nobel-kirjailijoihin perehtynyt kaverini totesi, että vaikka hän ei olekaan välttämättä suuren yleisön tuntema, häntä arvostetaan kuitenkin laajasti ”runoilijoiden runoilijana”, siis hyvin monien maiden runoilijat itse pitävät häntä tärkeänä ja merkittävänä ja haluavat tehdä häntä tunnetuksi. Esimerkiksi syyrialaissyntyinen, nykyään Pariisissa oleileva arabiankielinen nykyrunoilija Adonis, itsekin jo pitkään Nobel-ehdokas, on kuulemma kääntänyt Tranströmeriä arabiaksi, oletettavasti jonkin välikielen kautta. Millään hämärillä ateljeekokeiluilla Tranströmer ei ole kunnostautunut, hänelle ovat pikemminkin tyypillisiä hyvin hiotut luonto- ja metsäaiheiset runot.

Tranströmer har dock översatts till många språk, och min kompis som vet allt man behöver veta om Nobelprisbelönade författare tyckte att Tranströmer främst är en poeternas poet, vida vördad och värdesatt inom skrået, och diktare i många länder anser honom vara viktig och betydelsefull och försöker göra hans poesi tillgänglig på andra språk. Adonis, den syriske poeten nymera bosatt i Paris som själv står högt i kurs på Nobelbörsen, lär ha översatt Tranströmer till arabiska, antagligen genom ett tredje språk. Några obskyra ateljéexperiment lär Tranströmer inte syssla med, han har utmärkt sig med finslipade dikter om skogsnaturen. 

Hesariin joku ehti jo väsätä aivan käsittämättömän kiukuttelutekstin siitä, kuinka epäreilua ja kamalaa oli Ruotsin akatemian antaa palkinto omanmaalaiselleen. Tranströmer on kuitenkin ollut yksi merkittävimpiä ehdokkaita jo melko pitkään, ja kuten sanottu, hän on maailmalla melko arvostettu ja tiedetty mies. Kokonaan eri asia sitten on, että edellisellä kerralla ruotsalaisia palkittaessa meneteltiin aika nolosti, sillä vuonna 1974 palkittiin kaksi palkintolautakunnassa eli Ruotsin Akatemiassa istunutta herraa - Eyvind Johnson ja Harry Martinson. 

I Helsingin Sanomat publicerade någon redaktör ett obegripligt raseriutbrott om hur orättvist och hemskt det var att Svenska Akademin prisbelönade en svensk diktare. Tranströmer har dock varit en av de viktigaste kandidaterna sedan länge, och som sagt är han ganska uppskattad ute i världen. Sen är det en annan sak att akademin gjorde bort sig i stor stil förra gången då den premierade svenskar - två svenska författare som själva var akademimedlemmar, ty år 1974 var det Eyvind Johnson och Harry Martinson som fick priset.

Toisaalta kaikille niille, jotka senkertaista palkinnonjakoa paheksuvat, on pakko sanoa Johnsonin ja Martinsonin olleen molempien niitä tavallisen lukuihmisen näköpiiristä hyviä ja tervetulleita nobelisteja: molemmat olivat hyvin monipuolisia ja tuotteliaita kirjailijoita, joiden tuotannosta suuri osa oli myös helposti markkinoitavaa ja kaupattavaa proosaa - ankarana kapitalistina en tietenkään halua unohtaa kustantamo- ja kirjakauppa-alan etuja. Molemmat olivat lähtökohdiltaan työläiskirjailijoita: Martinson jäi varhain puoliorvoksi ja etsi nuorena itseään meriltä, Johnsonille työläisidentiteetti ja sosialismi tarjosivat tien suureen maailmaan, pois norrbottenilaisista maalaisympyröistä. Molempien tuotannossa on aiheita niin kotoa kuin kaukaakin: Eyvind Johnsonilla on sekä omaelämäkerrallinen nuoruudenromaanien sarja että antiikin aikoihin sijoittuvia historiallisia romaaneja; Martinsonin vaellusromaaneista ainakin osassa on omaelämäkerrallista ainesta, mutta hänet tunnetaan myös avaruuseepos Aniarasta. Aniaran luin nuorena tieteiskirjallisuusintoilijana, ja onhan se kielellisesti luova ja nerokas, sisällöltään kuitenkin jo vähän liian tyypillinen ja latteakin esimerkki ydinsota- ja saasteahdistuskirjallisuudesta.

Visserligen måste man konstatera att pristagarna var välkomna nobelister ur den vanliga bokmalens synvinkel, ty båda var mångsidiga och produktiva författare, och största delen av deras alster var prosa, lätt att marknadsföra och sälja - som grym kapitalist vill jag inte glömma bort affärsintressena inom förlags- och bokhandelsbranschen. Båda var ursprungligen arbetarförfattare: Martinson blev tidigt faderlös och gick till sjöss på unga år för att söka sin väg; för Johnson öppnade arbetaridentiteten och socialismen porten ut ur den norrbottenska lantmiljön. Båda skrev såväl om inhemska som exotiska ämnen: Johnson har sin självbiografiska svit och historiska romaner om antiken; Martinson skrev vandringsromaner som innehåller självbiografiskt material men är också känd för rymdeposet Aniara. Själv läste jag igenom Aniara som ung science fictionentusiast, och boken är utan tvivel språkligt nydanande och genialisk, men å andra sidan tycker jag att den till sitt innehåll redan börjar kännas som ett alltför typiskt och platt exempel på ångestlitteratur om kärnvapen och miljöföroreningar.

Aikaisemmista ruotsalaisista nobelisteista nostaisin esille vielä Pär Lagerkvistin, jonka Gäst hos verkligheten - en tiedä, onko sitä suomennettu - on paras koskaan missään millään kielellä lukemani kuvaus lapsuudesta ja lapsen maailmasta. Paljon muuta en ole häneltä lukenutkaan, mutta tämä on ehdottomasti jäänyt mieleen, ja sen lukiessani taisin jo olla sen verran aikuinen, että ihan mikä tahansa ei pystynyt hätkäyttämään. Verner von Heidenstamin tuotantoa en tunne, mutta Per I. Gedinin kirjoittamasta elämäkerrasta päätellen hän ei ollut mikään ruudinkeksijä. Myös Göran Hägg toteaa Ruotsin kirjallisuudenhistoriassaan Heidenstamin omana aikanaan jotakuinkin yliarvostetuksi kirjailijaksi. Jos Häggin kuvauksista puoletkaan pitää paikkansa, Heidenstamin tuotanto on suoraan sanoen hirveää teennäistä potaskaa, jota kukaan ei oikeasti jaksanut lukea. On hämmästyttävää, että niin kädetön tuhraaja on voinut edes vuonna 1915 saada palkinnon - Hägg näet korostaa, että Heidenstam oli kirjailijana ammattitaidoton ja kehno kertoja. 

Av de tidigare svenska nobelpristagarna vill jag särskilt lyfta fram Pär Lagerkvist, vars Gäst hos verkligheten - jag vet inte om den ens översatts till finska - är den bästa skildring av barndomens värld jag nånsin nånstans läst på något språk. Mycket annat av honom har jag inte läst, men den här räknar jag till de oförglömliga läsupplevelserna, och när jag läste den var jag redan såpass vuxen att det behövdes nånting särskilt för att imponera på mig. Verner von Heidenstams verk har jag aldrig läst, men om den biografi Per I. Gedin skrev om honom är att lita på var Heidenstam definitivt inte närvarande då krutet uppfanns. Även Göran Hägg konstaterar i sin svenska litteraturhistoria att Heidenstam var en mycket överskattad författare. Om hälften av vad Hägg säger stämmer är Heidenstams produktion usel, tillgjord smörja som inte ens på sin tid lästes av någon. Det är förvånande att en så undermålig skriftställare kunnat få priset, ens så tidigt som år 1915 - Hägg betonar nämligen att Heidenstam helt enkelt saknade elementär yrkesskicklighet och inte förstod sig på att berätta historier.

Selma Lagerlöf tunnetaan kai nykyään eniten Peukaloisen retkistä villihanhien selässä, ja niistäkin tunnetuin versio taitaa olla se saksaksi puhuttu animaatiosarja (muistattehan: Nils Holgersson - flog mit den Gänsen davon). Muistelen joskus yrittäneeni tosissaan perehtyä siihen masentavan paksuun romaaniin ruotsalaisista junteista, jotka hurahtivat lahkouskontoon ja saivat päähänsä matkustaa Jerusalemiin, jota pitivät maanpäällisinä paratiisina, mutta totesivatkin sen olevan likainen ja pölyinen itämainen kaupunki. Aihe oli ihan kiinnostava, mutta jotenkin en jaksanut kahlata sitä läpi. Vilhelm Mobergin maastamuuttajaeepos on paljon mielenkiintoisempi ja kestävämpi - itse asiassa Mobergille olisi kaikin mokomin kuulunut siitä Nobel-palkinto.

Selma Lagerlöf är i dag mest känd för Nils Holgerssons resor på gåsryggen, och jag antar att de flesta bara sett den där animerade teveserien på tyska (ni kommer väl ihåg: Nils Holgersson flog mit den Gänsen davon). Jag vill minnas att jag nångång på riktigt försökte plöja min väg igenom den där deprimerande tjocka romanen om svenska bondlurkar som under påverkan av någon sekteristisk religion fick för sig att resa till Jerusalem: de väntade sig det jordiska paradiset men fann bara en dammig och smutsig stad i Orienten. Ämnet var helt intressant, men jag orkade bara inte avsluta boken. Vilhelm Mobergs utvandrarepos är mycket mera fascinerande och kommer att läsas längre. Egentligen borde Moberg ha tilldelats Nobelpriset för det.

Myönnän etten ole juurikaan lukenut Erik Axel Karlfeldtin runoja. Sen kyllä tiedän, että hän oli pätevä vanhan hyvän ajan riimi-, laulu- ja värssymaakari. (Göran Hägg tosin selittää omassa kirjallisuudenhistoriassaan, että Karlfeldt on mutkikas ja kiehtova symbolisti, joka on epäoikeudenmukaisesti leimattu karkeaksi ja maalaiseksi.) Tätä kirjoitusta varten etsin hänen koottuja teoksiaan, jotka olin joskus muinoin ostanut naurettavan halpana pokkarina, mutta käteeni osuikin niiden sijasta Gustaf Frödingin tuotanto - rehevän ja kansanomaisen Frödingin, jota oikeastikin luetaan, lausutaan ja lauletaan. Minäkin luen. Mutta Karlfeldt pölyttyy jossain nurkassa, lukematta. 

Vad sedan gäller Erik Axel Karlfeldt, har jag knappast läst hans dikter alls. Det vet jag att han var en kompetent rim- och versmakare och sångdiktare av den gamla goda sorten. (Göran Hägg förklarar visserligen i sin litteraturhistoria att Karlfeldt är en mångbottnad och fängslande symbolist som orättvist avfärdats som grov och bondsk.)  Jag vet att jag nångång köpt hans samlade dikter i pocketformat, men när jag sökte efter boken hittade jag i stället Gustaf Frödings poesi. Fröding är frodig och folklig, en diktare som läses, deklameras och tonsätts. Jag läser honom också. Men Karlfeldt ligger oläst i någon vrå och samlar damm.

Panu Höglund