Plaza

Aihealueet: Ajankohtaista, Kulttuuri

itsemurha, depressio, pikkukaupungit, pikkukaupunkilaisuus, Jante, Janten laki, Aksel Sandemose, pikkumaisuus, kyylääminen, naapurikateus, Varkauden kaupunki

Kuten lukijani tuossa mainitsikin, uutisissa kerrottiin kahden nuoren miehen hypänneen Varkaudessa sillalta kuolemaansa. Tämä onkin hyvä tekosyy ottaa puheeksi vanha kotikaupunkini sekä pikkukaupungit yleensä, nuo helvetit, joihin nuoruus katoaa ja joilta saa vastineeksi vain depression. Kuvittelisin, että se depressio on noiden tämänkertaistenkin itsemurhien takana. Pienet kaupungit ovat masennuksen ansareita: joko pikkukaupunkiin jää asumaan, jolloin todennäköisesti alkoholisoituu jo nuorella iällä, tai sitten sieltä pääsee pakoon, mutta kantaa traumaa koko loppuikänsä. Kuten veljeni tapaa sanoa, voit ottaa ihmisen pois Varkaudesta, mutta otapas Varkaus pois ihmisestä…!

Som en av mina läsare påpekade, stod det i nyheterna om två unga män som kastat sig ner i döden från en bro i Varkaus. Det här är ett fint svepskäl att ta upp både min gamla hemstad och småstadslivet över huvud taget. Småstaden är en avgrund dit ungdomsåren försvinner, och det enda man får i utbyte är depressionen. Jag antar att det är precis depressionen som ligger bakom de där självmorden. Småstäder fungerar formligen som plantskolor för depressiva mentalpatienter: antingen stannar man i staden och blir hopplöst alkoholiserad på ett par år, eller man kommer undan, men lider av traumat resten av livet. Som min brorsa brukar säga, kan man visserligen lämna själva staden Varkaus efter sig, men kommer alltid att bära på stadens ande inom sig.

Surmanhyppy sillalta alas jos mikä on perinteistä varkautelaista kulttuuria jo vuosien takaa. Eräs koulukiusaajani yläastevuosilta - laiha, tasapaksujäseninen poika, jonka tunsin vain oletettavasti hänen sukunimestään johdetulla, räkättirastasta tarkoittavalla pilkkanimellä - hyppäsi Komminselkä-nimisen vesistön ylittävältä sillalta, joka menee niin korkealta että huimaa katsoakin, kuolemaansa muutama vuosi sen jälkeen kun emme enää olleet samassa koulussa. Räkätti oli yrittänyt osua veteen, eikä välttämättä kuollakseen, vaan tehdäkseen uhkarohkean tempun. Hän kuitenkin tähtäsi väärin ja iskeytyikin silta-arkkuun, jolloin - kuten hevosmiesten tietotoimisto minulle myöhemmin kertoi - Räkätiltä tulivat suurin piirtein reisiluut korvista ulos. Jotta kuolleen nimeä ei mustattaisi, minun lienee syytä todeta, että Räkätti ei kuulunut pahimpiin koulukiusaajiin, vaan kulki lähinnä joukon mukana ja saattoi joskus jutella asiallisestikin.

Dödsskuttet från bron är Varkaus likt om nånting. Jag minns att en av mina mobbare på högstadiet - jag översätter här hans öknamn som Skitotrasten, eftersom det var precis vad det finska originalet, antagligen en förvanskning av hans efternam, betyder - en mager kille med jämntunna armar och ben, hoppade ner från bron över Komminselkä fjärd några år efter vår gemensamma skolsejour. Bron ligger så högt uppe att själva åsynen gör en yr i huvudet, men ändå är det möjligt att Skitotrasten bara ville ta en risk och överleva för att sen hedras som en vardagslivets stuntman. Vad det än var var det inte vattnet utan brokistan han träffade. Följden blev att lårbenen stack ut genom öronen, som en manlig representant för skvallergummornas nyhetsbyrå beskrev det för mig. För att inte svartmåla den döde vill jag här särskilt framhäva att han inte var den värsta bland mina mobbare - han gav bara efter för gängtrycket och kunde ibland prata sakligt med mig, när gänget inte var närvarande.

Varkauden ankeuteen vaikutti minun nuoruudessani erityisesti selluloosakeiton läpitunkeva haju. Kun pikkupoikana sain selville, että hajun syynä ovat merkaptaanit - tiolit eli tioalkoholit, siis kemialliset yhdisteet, joiden rakenne on kuten alkoholien, mutta happiatomin paikalla on rikkiatomi - ja että samaiset aineet ovat syynä myös ihmisen suolistokaasujen eli kansanomaisesti pierun hajuun, jaksoin vielä nauraa asialle, mutta hymy kyllä hyytyi nopeasti, sillä se ainainen haju jätti koko paikan ylle toivottomuuden leiman. Kun muutama vuosi sitten menin kaupunkiin ensimmäistä kertaa moniin vuosiin, hämmästyin sitä lemua itsekin. Miten ihmeessä olin jaksanut haistella tätä vuosikausia?

Den allestädes närvarande lukten från cellulosafabriken bidrog sitt till den betryckta stämningen i stan. När jag som kemifrälst högstadiekille kom underfund med att lukten berorde på de kemiska föreningar som kallas merkaptaner, tioler eller tioalkoholer - föreningar som annars liknar alkoholer men har ersatt den för alkoholer karaktäristiska syreatomen med en svavelatom - och att det är samma föreningar som finns i den mänskliga tarmgasen eller vulgärt uttryckt fjärten, orkade jag ännu skratta åt saken, men det leendet stelnade snabbt, ty lukten gav staden en prägel av hopplöshet. När jag för ett par år sen besökte staden för första gången på många år, blev jag djupt förvånad över att jag inte tappat nerverna över stanken, som var etter värre än jag mindes.

Nuoruuteeni tai 90-lukuun verrattuna Varkaus näytti 2000-luvulla merkillepantavan viheliäiseltä, ja se on paljon sanottu. Yhdistetyn linja- ja rautatieaseman - ”keskusliikenneaseman” - kahvila oli tyhjillään ja kiinni, ja vilkkaana muistamani kauppakatu oli tyhjentynyt ja autioitunut. En tainnut silloin ehtiä käymään kaupunginkirjastossa, joka rakennettiin sopivasti juuri samana vuonna kun minä suuntasin Turkuun opiskelemaan: 90-luvulla se oli todella viihtyisä paikka kahvioineen, mutta en ihmettelisi, jos sinnekään ei olisi enää saatu kahvilayrittäjää. Vaikka kirjastoa ei minun teinivuosinani vielä ollut, siitä tuli yliopistosta lomalla ollessani niin tärkeä osa kokemaani varkautelaista maisemaa, että ikuistin sen iirinkieliseen pienoisromaaniini: itse asiassa se taitaa olla vesitornin ja Honkapirtin hiihtomajan ohella ainoa tunnistettava maamerkki. Minun poikavuosinani kaupunginkirjasto toimi ahtaissa vuokratiloissa kauppakadun varrella; jollen ihan väärin muista, tilat siirtyivät seuraavaksi jollekulle kuntosaliyrittäjälle, ainakin se olisi ollut täysin paikan hengen mukaista.

I jämförelse med mina ungdomsår eller med nittitalet för den delen verkade Varkaus ha förfallit markant sen sist, och det är mycket sagt. Den kombinerade buss- och järnvägsstationen, eller som det heter i Varkaus, ”den centrala trafikstationen”, brukade ha en cafeteria, men under mina senaste besök var den stängd och praktiskt taget nedlagd. Handelsgatan som brukade vara livlig och trafikerad var öde och folktom. Då hann jag inte besöka stadsbiblioteket, som byggdes på samma år när jag styrde kosan mot Åbo och universitetslivet: på nittitalet var biblioteket ett trevligt och mysigt ställe, även det med eget café, men jag skulle inte vara överraskad om det visade sig att också den caféverksamheten slutat i brist på en intresserad företagare. Under mina tonår fanns alltså biblioteksbyggnaden inte ännu till, men när jag semestrade från universitetet blev den för mig en så viktig del av landskapet i Varkaus att jag förevigade den i min iriskspråkiga kortroman. I själva verket tror jag att den och skidstugan Honkapirtti är de enda kännspaka landmärken från staden som förekommer i boken, förutom vattentornet förstås. Under mina ungdomsår var biblioteket verksamt i trånga hyresutrymmen vid handelsgatan, och om jag inte minns helt fel, var det en en gymföretagare som tog över dem när böckerna flyttat till den nya adressen. Det skulle åtminstone vara det naturliga i Varkaus, det som ortens själ skulle kräva.

Kun Varkaudesta pääsi pois - lomalle tai pysyvästi - tuntui kuin olisi päässyt pois vankilasta. Toisaalta syyttömänä rangaistun entisen vangin oli tietysti vaikea sopeutua vapauteen; yksi apuneuvoja oli Aksel Sandemosen iätön kuvaus pikkukaupunkikurjuudesta, ”Pakolainen ylittää jälkensä”, jonka olen lukenut moneen kertaan sekä ruotsiksi, norjaksi että muistaakseni jopa suomeksi. Oikeastaan kirja kertoo myös Varkauden mielenmaisemasta kaiken tarvittavan, ja myös se entisen vangin sieluntila tulee kuvatuksi siinä osuvasti. Itse asiassa muistan nähneeni jotain syvästi symbolista siinä, että kirjaa ei löytynyt Varkauden kaupunginkirjastosta suomeksi, ainoastaan ruotsiksi: vapautuksen sanoma on vangeille tarjolla ainoastaan sillä kielellä, jota kaikki eivät osaa, tai viitsi opetella. Sandemosen romaanissaan kuvaama Jante (oikealta nimeltään Nyköbing Mors) oli muuten tanskalainen kaupunki, josta hän kuitenkin kirjoitti nprjan kielellä, koska tanska oli hänelle Janten saastuttama; kun itse kirjoitin Varkaudesta iiriksi, minulla oli siis merkittävä esikuva. En toki väitä, että oma tekeleeni olisi kyllin ihmeellinen verrattavaksi Sandemosen mestariteokseen.

Lyckades man komma bort från Varkaus - om än tillfälligt - var det som om man frigetts från fängelset. Å andra sidan var det givetvis svårt att anpassa sig till livet utanför de osynliga murarna. En bra hjälpreda var Aksel Sandemoses alltid aktuella analys av småstadseländet, ”En flykting korsar sitt spår”, som jag läst om och om igen både på svenska och norska, t o m på finska, om jag inte missminner mig. I själva verket såg jag nånting djupt symboliskt i att boken inte fanns i Varkaus stadsbibliotek på finska, bara på svenska: fångarna hade tillgång till befrielsens budskap bara på det språk de inte behärskade eller inte hade lust att lära sig. Jante, som Sandemose kallar staden i romanen, heter egentligen Nyköbing Mors, och det var en dansk stad, men författaren beskrev den på norska, eftersom danskan för honom var ett språk förorenat av Jantekulturen. Jag hade sålunda en berömd förebild när jag åtog mig att skriva på iriska om Varkaus, inte för att mina skriverier skulle vara tillnärmelsevis så viktiga som Sandemoses mästerverk.

Varkautelaista mentaliteettia analysoi jo Matti Kuusi kirjassaan ”Pohjoiset reservit” kuusikymmenluvun alussa. Kirjaan sisältyvässä esseessä ”Varkautelaisuudesta” hän kertoo, kuinka Puurtilan Kisapoikien - sattumoisin isoisäni oli merkittävä vaikuttaja tässä pesäpalloseurassa aikoinaan - eräs pelaaja erehtyi ilmaisemaan pelin aikana voitonriemuaan liian riehakkaasti tuulettamalla. Tällöin yksi kotijoukkueen tukijoista - ei siis vastustajalle hurraajista - solvasi raivoisasti tätä kaveria liiasta iloisuudesta ja otti sen jälkeen pelin loppuun astio asiakseen pilkata ilkeästi juuri tätä pelaajaa silloin kun hän epäonnistui.

Mentaliteten i Varkaus dissekerade redan Matti Kuusi i början av sextitalet i en essä, ”Varkautelaisuudesta” (”Om att vara hemma i Varkaus”), i boken ”Pohjoiset reservit” (”De nordiska kraftresurserna” är väl vad han menade, även om han talade om ”reserverna”). I essän berättar han om hur en bobollsspelare i laget Puurtilan Kisapojat - min morfar spelade förresten en icke obetydlig roll i detta bobollslags historia på sin tid - begick det ödesdigra klavertrampet att alltför vilt och synligt jubla över en ”kunnari” (det bjuder emot att kalla det för ”home run”, som det lär heta på svenska så där officiellt). Då började nämligen en av lagets supportrar - alltså inte någon medlem av motståndarnas hejarklack, utan en anhängare av laget den yre och ystre grabben spelade för - svära på killen och slänga okvädinsord på honom. När spelaren senare under matchen gjorde bort sig eller misslyckades på något sett, undgick det inte den elake åskadarens uppmärksamhet: han kom alltid ihåg att glädjas åt spelarens otur.

Tämä kertoo oikeastaan kaiken tarvittavan siitä Janten laista, jonka vaikutuspiirissä varkautelainen varttuu. Jopa oman lempijoukkueen, oman kaupungin joukkueen pelaajia ollaan valmiita pilkkaamaan, jos he ilmaisevat liian spontaania urheilemisen riemua. Tämän takia Varkaudessa varmaan ei pelata jääkiekkoa, vaan jääpalloa. Jos joku varkautelainen urheilija pääsisi valtakunnantason lätkätähdeksi, kaupunki tikahtuisi raivoonsa. Sehän olisi heidän pyhälle keskinkertaisuudelleen todellinen häväistys, että joku oman kaupungin pojista ilkeäisikin menestyä niin arvostetussa lajissa.

Det är egentligen inte skäl att säga någonting mera för att beskriva den jantelag som den unge varkausbon lär sig iaktta. Där är man beredd att öppet begabba spelarna i ens eget favoritlag, i stadens eget bobollslag, om de alltför spontant uttrycker sin glädje. Det är kanske därför som man inte spelar ishockey i Varkaus, utan bandy. Skulle en av idrottsmännen på orten bli en verklig hockeystjärna på riksnivå så skulle hela stan kikna av raseri. Det skulle ju vara ett brott mot den heliga medelmåttigheten om en kille från Varkaus skulle ha fräckheten att ha framgång i en så uppskattad idrottsgren.

Panu Höglund