Plaza

Aihealueet: Ajankohtaista, Kulttuuri, Hömppä

porno, estetiikka, miehinen katse, pornografia, mainokset, mainosestetiikka, päivä ilman pornoa, pornolakko, Johanna Korhonen

Helsingin Sanomissa on näin kesän uutisköyhinä aikoina koetettu viritellä jonkinlaista keskustelua pornoistumisesta ja yliseksualisoitumisesta, eli velvollisuus kutsuu minuakin sanomaan sanottavani. Ensimmäisenä asian nosti esille Johanna Korhonen, joka sanoi halunneensa viettää pornotonta päivää, muttei voinut, koska kaupungilla näkyi bikinimainoksia mallikuvineen. Nämä edustivat hänen mukaansa samanlaista estetiikkaa kuin R-kioskilla näkyneiden oikeiden pornolehtien etukansipimut, joten hän leimasi ne pornoksi.

Helsingin Sanomat har firat sommarens nyhetsfattiga tider genom att uppmuntra läsarna till en diskussion om pornografisering och översexualisering, vilket innebär att även jag har en plikt att delta. Den första som upptog saken var Johanna Korhonen, som sa sig ha velat ha en porrfri dag men inte ha kunnat förverkliga sin plan, eftersom det syntes reklambilder av fotomodeller i bikini på stan. Dessa representerade enligt hennes mening en liknande estetik som förstasidesflickorna på de riktiga porrtidningar hon såg på R-kiosken, vilket fick henne att brännmärka bikinireklamerna som porr.

”Pornomainen estetiikka” on tietysti juuri sellainen taikasana, jolla mukaintellektuellit koettavat tehdä vaikutuksen yksinkertaisempaan kansaan, jos sellaista vielä jossain on. Itse itsensä pornotieteilijöiksi nimittäneet feministit tapaavat operoida ”miehisen katseen” kaltaisilla käsitteillä hämärtääkseen selvät asiat ja selittääkseen naisille suunnatut bikini- ja alusvaatemainokset ”miehille tarkoitetuiksi pornoseiniksi”. Tässä on takana sellainen ajatus, että jokin määrittelemätön tekijä mainoskuvien asettelussa tekee niistä ”miehiselle katseelle” suunniteltuja. Sen jälkeen tulee hysteerisempi tätiaalto ja tulkitsee, että kolmekymppinen brasiliatar, joka esittelee uimapukuja, onkin valepukuinen Pedokarhu, joka viettelee miehiä lastenraiskaamiseen. Ja koska miehet ovat tahdottomia seksihulluja kaikki tyynni, he sitten myös raiskaavat.

”Porrliknande estetik” är givetvis en typisk trollformel som kvasiintellektuella tar till när de försöker imponera på folk som är ännu enfaldigare än de själva (om det nu alls finns såna). Feminister som utnämnt sig själva till porrkännare brukar operera med begrepp som ”den manliga blicken” för att grumla till tydliga saker och för att tolka bikini- och underklädsreklamer som riktar sig till kvinnor såsom ”porrväggar för män”. Idén bakom det här är, att det är någon odefinierad faktor i uppläggningen av dessa reklambilder som innebär att de ”egentligen är tilltänkta för att behaga den manliga blicken”. Därefter kommer det alltid en mera hysterisk våg av tanter som påstår, att en trettiårig brasilianska iklädd en baddräkt egentligen är en förklädd pedobjörn som frestar män till att skända barn. Och eftersom alla män utan undantag är sexstyrda våldtäktsmän, kommer de också att ge efter för denna frestelse.

Pornoa käsittelevät akateemiset teokset ajautuvat usein syvällisen näköisiin, mutta merkityksettömiin heittoihin, kuten ”koko kielemme on pornografinen” tai ”kaikki tavat esittää naisia kuvallisesti ovat pornografiaa”. Tämä kielii luultavasti avuttomuudesta sen ikävän tosiasian edessä, että vapautuneen ja häpeilemättömän seksuaalisuuden ylistäminen - jota vapaamielinen kaupunkilainen tietysti pitää hyvänä asiana ja positiivisena tavoitteena - on mahdotonta hyväksymättä ainakin osaa kaupallisesta pornosta. Yritykset määritellä hyvä erotiikka niin, että sen voisi yksiselitteisesti erottaa pahasta pornosta, ovat tuottaneet hyllykaupalla läpitunkemattoman käsittämätöntä akateemista juputusta, ja tuottavat luultavasti vastakin, koska ilmeisesti on yhä olemassa maita, jotka yrittävät samanaikaisesti sensuroida pornoa ja noudattaa länsimaista sananvapausihannetta. Sellaisissa maissa pornon ja erotiikan rajanvedolla on oleellista merkitystä lain soveltamiselle.

Vad sedan gäller de akademiska avhandlingar som har med porr att göra, brukar de köra fast och traktera läsaren med skenbart djupsinniga, men i grunden betydelselösa slängar av typen ”hela vårt språk är pornografiskt” eller ”alla sätt att visa kvinnor i bild är pornografiska”. Det här beror antagligen på hjälplösheten inför det tråkiga faktumet att det är omöjligt att lovprisa den frigjorda och oblyga sexualiteten - vilket ju alla liberala stadsbor tycker är en bra sak och en positiv målsättning - utan att acceptera åtminstone en del av den kommersiella porren. Försöken att entydigt definiera skillnaden mellan god erotik och stygg porr har producerat reolvis ogenomträngligt och obegripligt akademiskt svammel och kommer antagligen att producera ännu mera, inte minst därför att det antagligen fortfarande finns stater som gör anspråk på västerländsk uttrycksfrihet men samtidigt lägger sig vinn om att kringskära tillgången till porren. I sådana länder är gränsdragningen mellan porr och erotik relevant ur rättskipningens synvinkel.

Toki pornon määritelmää ja pornon rajoja voi pohtia ihan vakavissaankin. Käytännöllisen järjen mukaan porno alkaa siitä, kun ihminen riisutaan alastomaksi ja hänen sukuelimensä asetetaan korostetusti näytteille, ellei peräti niitä ryhdytä näkyvästi näpelöimään tai saateta kosketukseen toisen ihmisen vastaavien vehkeiden kanssa. Toisinaan kuitenkin siitä estetiikastakin voi sanoa pari sanaa: muistan että joskus viime vuosikymmenen alussa City-lehdessä oli kansi, jossa häiritsevän nuoren oloinen, laiha ja pienirintainen neitokainen seisoi pelästyneen näköisenä bikinit päällä, sadomasokistisiin leikkeihin viittaava koppalakki päässä ja kädet housujen edessä, ikään kuin valmiina riisumaan ne. Muistan itse kokeneeni sen kuvan aika ahdistavana ja pedofiliaankin vivahtavana piilopornona, mutta eipä siitä kukaan feministi meteliä nostanut. Ehkäpä siksi, että feministeillä ei oikeasti ole mitään kovin syvällekäyvää näkemystä siitä, mikä sitä piilopornoestetiikkaa on - kunhan vain nostavat moraalipaniikkia alusvaatemainoksista.

Jag vill inte säga att det inte vore möjligt att helt på allvar reflektera över vad som är porr och var gränsen går. Det praktiska förnuftet säger att porren börjar när en människa avkläds naken och hennes könsorgan placeras i mittpunkten, berörs med fingrar eller visas i kontakt med en annan persons motsvarande kroppsdelar. Men visst kan man säga någonting om den där estetiken också. Jag minns att den finska gratistidningen Citylehti nångång kring millennieskiftet hade en omslagsbild som visade en oroväckande ung flicka med små bröst iklädd endast bikini med förskräckt uppsyn; på huvudet hade hon en sån där polishatt som man vanligen förknippar med sadomasochistiska lekar, och händerna hade hon framför byxorna, som om hon vore beredd att ta av dem. Jag minns att jag uppfattade bilden som mycket ångestingivande och smygpornografisk på ett nästan pedofilt sätt, men ingen kvinnosakskvinna gjorde någonsin ett offentligt nummer av den. Kanske därför att feministerna inte har någon särskilt djuplodande estetisk uppfattning av vad som är smygporr - för dem är det viktigare att trumma fram en moralpanik om underplaggsreklamer.

Panu Höglund