Plaza

Aihealueet: Ajankohtaista, Kulttuuri, Hömppä

John Carter, Edgar Rice Burroughs, Barsoom, Marsin sankari, ERB, Tarzan, John Carter of Mars, sankaritarinat, eskapismi

John Carterin, Marsin sankarin, seikkailuista kertovan elokuvan ensi-ilta lähestyy hyvää vauhtia, ja trailerikin on nähty, joten eiköhän puhuta taas kaikkein tärkeimmistä asioista eli kunnon aivojennarikkaanlaittamisviihteestä. Puheenaihetta piisaa tietenkin siitä, miten paljon tarinaa on jouduttu sovittamaan, jotta se sopisi Disney-yleisölle. Toisaalta tietysti Edgar Rice Burroughs oli liukuhihnalta tarinaa suoltava yhden miehen viihdetehdas, jonka tuotannossa on omat puutteensa. Mars-sarja on huomattavasti tasalaatuisempi kuin Tarzan, eikä varmaan vähiten siksi, että kirjailija vapautui siinä maapallon kahleista ja sai itse keksiä oman maailmansa. Silti senkin ensimmäisissä osissa esiintyy epätasaisuutta ja epäjohdonmukaisuutta, koska miljöö haki vasta muotoaan. Parissakin sarjan osassa ilmeni, että Marsin asukkaat kykenivät huipputekniikallaan seuraamaan maapallomme pinnalla tapahtuvia asioita hyvinkin tarkkaan, mutta tämä jäi irtoideaksi, jonka päälle ei koskaan rakennettu mitään merkittäviä juonenkäänteitä.

Filmen om John Carter, hjälten på planeten Mars, närmar sig sin premiär, och även trailern har vi redan sett, så det börjar vara dags att tala om det som är viktigast i världen, alltså eskapistisk underhållning. Den största och mest inspirerande frågan är nu, hur mycket som kommer att finnas kvar av de ursprungliga historierna när de väl omarbetats av Disneykoncernen. Å andra sidan var Edgar Rice Burroughs en så produktiv författare av förströelseböcker att hans författarskap är av ganska varierande kvalitet. Enligt min mening blev Marssviten betydligt bättre som helhet än Tarzanböckerna, inte minst därför att författaren där befriade sig från planeten Jordens bojor och kunde hitta på sin egen värld. Ända kan det skönjas även i Marsböckerna att allt inte helt hänger ihop, särskilt i de första romanerna, eftersom Burroughs ännu inte slagit fast allting. I ett par romaner visade det sig t ex att marsinvånarna tack vare sin högteknologi kunde följa med skeendena på vår planet rätt noga, men detta förblev en lös idéstump som aldrig nämnvärt påverkade händelseutvecklingen i böckerna.

On täysin mahdollista, että elokuvasovituksesta tulee ainakin jossain mielessä alkuperäistä parempi, koska sen tekijät ovat lukeneet kaikki osat ja heillä on ”klassisesta” burroughsilaisesta Marsista selkeämpi ja sisäisesti johdonmukaisempi mielikuva kuin kirjailijalla itsellään sarjaa aloittaessaan. Marsilaiset räjähtäväluotiset ampuma-aseet ampuvat ”Marsin sankarissa”, sarjan ensimmäisessä osassa, järjettömän pitkien matkojen päähän, mutta tätäkään ei myöhemmin hyödynnetä juonielementtinä, vaan lukijalle syntyy sarjaa lukiessa mielikuva, että nuo kamalat tappoaseet eivät ole oleellisesti tuhoisampia kuin tavalliset Maan ihmisten pyssyt. Tämän voi toki selittää sillä, että Marsissa oikeastaan käytetään ampuma-aseita vähänlaisesti, ja niihin turvautumista pidetään pelkuruuden merkkinä, koska marsilaisilla on erittäin tarkka kunniantunto, johon kuuluu pyrkimys antaa rohkealle soturille aina tilaisuus puolustautua miekalla. Näin reilun ja oikeudenmukaisen väen keskuudessa John Carter onnistuukin miekkailijavirtuoosina ja etelävaltioiden herrasmiehenä voittamaan monet vihollisistaankin puolelleen.

Det är tänkbart att filmatiseringen på något sätt betraktat blir bättre än originalet, ty filmmakarna har läst alla böckerna och har sålunda en klarare och mera sammanhängande föreställning om den ”klassiska” burroughsianska Marsmiljön än författaren själv hade när han satt igång med att skriva de första böckerna. De marsianska skjutvapnen med de sprängkraftiga projektilerna kan enligt den information som Carter ger läsaren i den första romanen, ”John Carter och marsfurstinnan”, träffa ett mål som ligger nästan astronomiskt långt borta, men det här utnyttjas inte heller i handlingsbygget: den läsare som plöjer igenom hela serien kommer så småningom att vänja sig vid uppfattningen att de marsianska bössorna knappast är farligare än de jordiska. En av orsakerna är visserligen att bössorna inte spelar en alltför stor roll i marsiansk krigföring: i allmänhet föraktas pistolen och geväret som feglingars och veklingars vapen, eftersom marsianerna har en djupt inrotad hederskänsla och sålunda alltid vill ge den modige krigaren en sista chans att försvara sig med svärdet.

Valitettavasti elokuvan ennakkomainoksista on ilmennyt, että Burroughsin marsilaisten heroois-romanttinen alastomuus - hänen sankarinsa ja kaunottarensa verhoutuivat pelkästään koruihin ja nahkahihnoihin - on saanut väistyä jonkinasteisen vaatetuksen tieltä. Tätä täytyy todella pahoitella, sillä se, että John Carter joutui Marsiin alastomana, vieläpä alkuperäisestä kehostaan irtautuneena mutta edelleen aivan yhtä lihallisessa ruumiissa, oli alkuperäisissä kirjoissa oleellinen osa niiden mystiikkaa. Tietysti nahkahihnoihin pukeutumiseen liittyy näinä fetissiaikoina niin voimakkaita seksuaalisia oheissävyjä, että niistä oli varmaan pakko luopua, jotta elokuva ei vaikuttaisi avoimen pornahtavalta. Tosin tietty pornahtelu ei ollut Burroughsillekaan vierasta. Samalla kun kirjailija julisti marsilaisten olevan hyvinkin siveellisiä, hänen kirjansa olivat niin täynnä seksuaalista latausta, että pornokin jää toiseksi. Erityisesti naiset, jotka pysyvät tuhannen vuoden ajan teinikaunottarina, ovat pohjimmiltaan kotoisin samasta paikasta kuin Jallun lukijakirjeistä rankimmat.

Tyvärr tyder innehållet i förhandsreklamen på att den heroisk-romantiska nakenhet som karaktäriserade marsianerna i Burroughs’ böcker - hans hjältar och skönheter iklädde sig endast smycken och läderremmar - fått försvinna i filmen: istället kommer de att ha någon sorts klädsel. Det här bör definitivt beklagas, ty i den ursprungliga romanserien var det en viktig del av mystiken att John Carter hamnade på Mars naken, även lösgjord från sin ursprungliga kropp men alltjämt levande i en köttslig ram. Visst är det i dag alltför mycket sexuellt, t o m på ett fetischistiskt sätt, att ha på sig läderremmar, och det här var väl huvudorsaken till att slopa dem, annars skulle filmen verka öppet porrig. Inte för att Burroughs inte skulle ha varit helt fri från erotik: medan hans berättarröst i böckerna betonade att marsianerna var mycket sedliga och anständiga, var själva handlingen så fullspäckad med erotiska antydningar att man inte hittar någonting liknande i en porrtidning. De marsianska kvinnorna, som ju förblev åtråvårda tonårsskönheter i tusen år, hör hemma i samma vrå i den mänskliga fantasins salar som de vildaste läsarbreven i en sexblaska.

Mars-tarinoiden maisemasta tärkeä osa ovat lentokoneet, jotka Burroughsilla lentävät ”kahdeksannen säteen” voimalla. Kahdeksas säde on ehdottomasti yksi tieteiskirjallisuuden historian epätieteellisimpiä ja naurettavimpia keksintöjä, ja Burroughsin tarinaniskijän lahjoista kertoo jotain se, että minä saatoin luonnontieteellisesti turhankin yleissivistyneenä pikkupoikana panna epäuskoni syrjään ja nauttia seikkailuista, vaikka niissä esiintyy tällaisia älyttömyyksiä. Kahdeksas säde oli Burroughsin mukaan väri, joka erosi seitsemästä pääväristä ja jota oli yhtä turha selittää Maan asukkaalle kuin punaista väriä syntymäsokealle. No, todellisuudessahan ihmisen silmät eivät pystyisi tunnistamaan sellaista väriä - värit eivät ole objektiivisesti olemassa ihmismielen ulkopuolella, ne ovat vain aivojen tapa värikoodata sähkömagneettisen spektrin näkyvät aallonpituusalueet. Burroughsin mukaan hänen marsilaisensa varastoivat tätä valon kahdeksatta väriä säiliöihin kuin kaasua, jotta marsilaiset lentokoneet sen varassa kelluisivat kuin ilmapallot. Ei luulisi tarvittavan fysiikan maisterinarvoa sen tajuamiseen, että valoa ei voi kerätä tankkiin!

En viktig del av landskapet i Marsromanerna utgör flygplanen, eller kanske luftskeppen: hos Burroughs är det den ”åttonde strålen” som håller dem i luften. Den ”åttonde strålen” är ett av de minst vetenskapliga och mest skrattretande påhitten i hela science fictionlitteraturens historia, och det är ett lysande bevis på Burroughs’ berättarbegåvning att jag, gossebarnet med en alltför omfattande naturvetenskaplig allmänbildning redan i tieårsåldern, kunde lägga min skepsis åt sidan och njuta av Marsäventyren trots att de innehöll sådana här dumheter. Enligt Burroughs hade den åttonde strålen en färg som skilde sig från de oss kända färgerna så mycket att det var lika omöjligt att förklara det för en jording som det var att beskriva röd färg för en blindfödd. Nåja, i verkligheten skulle de mänskliga ögonen inte kunna känna igen en sådan färg: färgerna i och för sig är bara hjärnans sätt att färgkoda de olika synliga våglängderna i den elektromagnetiska strålningen. Enligt Burroughs tillvaratar hans marsianer denna åttonde färg i ljuset i behållare som om det vore frågan om gas och att det var dessa behållare som höll de marsianska flygplanen i luften som ballonger. Det behövs väl ingen magisterexamen i fysik för att begripa att det inte går att lagra ljus i en tank!

Kahden kaupunkivaltion lentokoneiden väliset taistelut Burroughs tietysti kuvasi mukaansatempaavasti: kyllähän siellä ammuttiin paljon räjähtäviä luoteja, mutta kohokohta oli kuitenkin se, että sankarit nousivat vastustajan alukseen ja kukin haki miekka paljastettuna vihollissotilaan kaksintaisteluun. Ilmassa kiikkuvan taistelulaivan kannella viuhuivat sitten miekat voittoon tai kuolemaan asti. Näyttää siltä, että nämä lentoalukset on ainakin osattu toteuttaa juuri kuin pitääkin, ainakin elokuvan trailerissa näkyi komeita jättiläislaivoja taivaalla.  

Luftbataljerna mellan två stadsstater beskrev Burroughs alltid medryckande: visst avfyrades det massor av explosiva kulor, men höjdpunkten kom när hjältarna äntrade ett ovänligt skepp och var och en av dem blottade sitt svärd för att utmana en av fiendekrigarna till envig. Ombord på ett stort örlogsskepp som gungade i luften fäktades hjältarna sedan mot varandra för att segra eller dö. Filmtrailern visade mäktiga och präktiga skepp i luften, vilket tyder på att åtminstone den här aspekten av Marsvärlden har återgetts på ett lyckat sätt.

En uskalla vielä sanoa kovin paljoa näyttelijävalinnoista, mutta suoraan sanoen näkisin John Carterina ihan oikeasti mieluummin jonkun Sylvester Stallone- tai Arnold Schwarzenegger -tyylisen lihaskimpun kuin Taylor Kitschin, joka kuitenkin vaikuttaa enemmän komealta mallipojalta - tai vähän väärään paikkaan eksyneeltä collegenuorukaiselta - kuin myyttiseltä sankarilta. Lynn Collins taas on ihan nätti, muttei kerta kaikkiaan sellainen elämää suurempi kaunotar kuin Dejah Thorisin kuuluisi olla. Toisaalta hänestä on kaikesta päätellen myös tehty aktiivinen, taisteluihin osallistuva ja tasa-arvoinen nykynainen suojeltavan lelun asemesta, mikä nähdäkseni on ihan linjassa Burroughsin alkuperäisen vision kanssa: hänen marsilaiset naisensa olivat seksuaalisesti kiihottavia mutta samalla kovia ja sotaisia: marsilaisella miehellä ei ollut varaa ehdotella kellekään naiselle yhtään mitään, ennen kuin oli pannut ainokaisensa peliin tämän puolesta miekanheilutusmittelössä. Useinkin niitä tarinoita lukiessa tuli mieleen, että Burroughs olisi halunnut sankarittarilleen aktiivisemman roolin, jos olisi uskaltanut - viihdekirjailijana hän joutui kuitenkin ottamaan huomioon lajityypin konventiot - ja silloin kun joku prinsessa joutui yksinään taistelemaan pahan maailman uhkia vastaan, hän saattoi osoittautua yllättävänkin rohkeaksi ja neuvokkaaksi. Ajatelkaapa vaikka Taraa ”Marsin ritareissa”.

Om skådespelarna vill jag helst inte yttra mig, men jag skulle nog föredra ett riktigt muskelknippe i stil med Arnold Schwarzenegger eller Sylvester Stallone än Taylor Kitsch, som snarare påminner om en stilig modell eller än vilsegången collegekille än en mytisk hjälte. Lynn Collins är helt snygg, men inte en sådan överjordisk skönhet som Dejah Thoris borde vara. Å andra sidan har prinsessan i hennes tappning blivit en aktiv, modern och jämlik kvinna som deltar i bataljerna, inte bara en leksak som hjälten beskyddar, vilket i mitt tycke egentligen inte står i alltför gräll konflikt med Burroughs’ ursprungliga vision. Hans marsianska kvinnor var sexuellt åtråvärda men samtidigt tuffa och krigiska av sig: en marsiansk man kunde inte föreslå sin älskling någon sorts förhållande förrän han riskerat livhanken genom att höja sitt svärd i hennes försvar. När man läste Burroughs’ historier om Mars, frågade man sig ofta, om han inte själv velat ge sina hjältinnor en aktivare roll om han bara vågat - en annan sak är att han som underhållningsskribent var nödd att iaktta genrekonventionerna - och när en av hans prinsessor såg sig tvungen att ge sig i kast med den hotande världen ensam, kunde han visa sig överraskande modig och rådig. Tänk bara på Tara i ”John Carter och dödens spel”.

Panu Höglund