Plaza

Aihealueet: Ajankohtaista, Yhteiskunta, Kulttuuri

uskonto, uskonnollisuus, kristillisyys, helluntailaisuus, karismaattisuus, työväenluokka

Esse-lehti, joka ei ilmesty Ähtävällä (ruotsiksi Esse), vaan on Espoon seurakuntayhtymän suomenkielinen lehti, julkaisi kuukaudenvaihteessa helluntailaisessa perheessä kasvaneen luennoitsija ja terapeutti Katriina Järvisen haastattelun. Ja hänen nuoruusvuotensa tuntuvat olleen silkkaa kauhutarinaa. Erityisesti häneltä kiellettiin tyystin kirjojen lukeminen ja uutisten kuunteleminen - hänen oli pakko käydä kirjastossakin salaa.

Tidningen Esse, som inte har någonting med min fars forna, numera med Pedersöre sammanslagna hemkommun att göra utan är en finskspråkig informationsbulletin som utges av Esbo kyrkliga samfällighet, tryckte vid månadsskiftet en intressant intervju med Katriina Järvinen, en föreläsare och terapeut som vuxit upp i en familj av pingstvänner. Och det är veritabla skräckhistorier hon har att berätta om sina ungdomsår. Framom allt var det rätt och slätt förbjudet för lilla Katriina att läsa böcker och lyssna till nyheter - hon var tvungen att besöka biblioteket i hemlighet.

Se helluntailaisuuden suunta, johon Järvisen perhe kuului, oli avoimesti vihamielinen lukuharrastusta ja oppineisuutta kohtaan, erityisesti tytöillä. Perhe oli siis aivan kuin eräiden kansaamme kuuluvien pahimmat painajaiskuvitelmat muslimeista. Koska olen itse kasvanut 1900-luvun alussa syntyneiden kansakoulunopettajien huomassa, minun on ylipäätään vaikeaa samaistua aktiivisesti valistuksenvastaiseen kristilliseen ympäristöön. Isovanhemmilleni uskonto ja uskonnollisuus olivat luonnollinen osa jotakuinkin sivilisoituneena ihmisenä olemista, mutta aivan yhtä luonnollista oli olla hyvä koulussa ja kiinnostunut ympäröivästä maailmasta. Ja kuten tunnettua isoäitini piti taiteesta ja loi ja kuvitti mielellään itsekin. Mikään tästä ei ollut minkäänlaisessa ristiriidassa sen kanssa, että olimme uskonnollisia ja täysraittiita: sekä taiteellisuus että kristillisyyden inspiroima raittius olivat osa sitä arvojen, arvostusten ja valmiuksien kokoelmaa, joka oli ominainen isovanhempieni sukupolven kansakoulunopettajille.

Den pentekostala riktning som Järvinens familj hörde hemma i var öppet fientlig mot lärdom och läsning, särskilt om det var flickor som ägnade sig åt den. Familjen var alltså som en del av vårt folk i sina värsta mardrömmar föreställer oss muslimerna. Uppfostrad som jag är av folkskollärare födda vid sekelskiftet har jag överhuvudtaget svårt för att alls identifiera mig med en kristlig miljö som är aktivt upplysningsfientlig. För mina morföräldrar var religion och religiositet en naturlig del av att vara en civiliserad människa, men det var en inte mindre naturlig sak att vara bra i skola och intressera sig för världen omkring en. Och som bekant tyckte min mormor om konst och gillade att skapa själv och illustrera. Inget av allt det här stod i någon konflikt med att man var religiösa och helnyktra: både konstnärligheten och den kristligt inspirerade nykterheten var en del av den uppsättning av värden, värderingar och färdigheter som utmärkte folkskollärarna i mina morföräldrars generation.

Kun ateistiset tuttuni muodostavat mielikuvansa kristinuskon käytännöstä Katriina Järvisen perheen edustaman fanaattisen, fundamentalistisen ryhmittymän ja muiden sen kaltaisten mukaan, ensimmäinen reaktioni on nähdä tämä kovin epäoikeudenmukaisena tapana puhua uskonnosta: oma kokemukseni ja aito elämykseni on, että uskonnon voi kyllä yhdistää vapaamieliseen kasvatukseen, jonka tavoitteena on taiteellisuus ja tiedonjano. Kun monet muslimit sanovat, että islamin oleellinen ja relevantti sisältö ei ole itsemurhapommitus eikä terrorismi, voin oikeastaan ymmärtää heitä vaikeuksitta, sillä loppujen lopuksi olen aikuisiälläni itse törmännyt samanlaisiin ennakkoluuloihin, jotka koskevat vanhojen hyvien aikojen kristillisyyttä sellaisena kuin oma kasvuympäristöni on opettanut minut sen määrittelemään.

När mina ateistiska bekanta bildar sin föreställning om vad praktisk kristendom är på basen av sådana fanatiska, fundamentalistiska grupperingar som den Katriina Järvinen växte upp i, är det min första reaktion att se detta som ett orättvist sätt att tala om religion: det är ju min egen erfarenhet och autentiska upplevelse att religionen går att förena med en frisinnad uppfostran till kunskapstörst och konstnärlighet. De muslimer som säger att det relevanta och väsentliga i islam inte handlar om självmordsbombning och terrorism kan jag egentligen utan svårighet förstå, ty när allt kommer omkring har jag under mina vuxna år mött med liknande fördomar beträffande gamla goda tiders kristlighet så som jag i min egen uppväxtmiljö lärt mig definiera den.

En oikeastaan ole koskaan jaksanut perustaa paljoakaan kaikesta siitä marxistisesta luokkatietoisuuslöpinästä, joka yleensä piilottaa enemmän oleellista tietoa kuin paljastaa, mutta yhtä kaikki on kiintoisaa että Järvinen luonnehtii vanhempiaan juuri työväenluokkaisiksi. Ehkäpä avain on siinä. Työväenluokassa karismaattinen uskonnollisuus voi pelata kaksoisroolia: sen avulla vedetään raja toisaalta työväenluokan sosialistisempaan osaan, jota pidetään ateistisena ja epäisänmaallisena, ja samalla koulutettuun keskiluokkaan, jota koko työväenluokka vihaa. Sekä koulutettu keskiluokka että sosialistinen työväenluokka edustavat jonkinlaista rationaalista ajattelua, mikä tarkoittaa, että työväenluokan uskonnollinen osa identiteettisyistä hakeutuu mieluiten kristinuskon järjettömimpien ja tunnehysteerisimpien muotojen pariin - rationaalisuus on vihollisen, peräti sielunvihollisen tunnuspiirre.

Jag måste säga att jag aldrig orkat fästa mig mycket vid det där marxistiska struntpratet om klasstillhörighet, som i de flesta fall döljer mer relevant information än det avslöjar, men hur som helst är det intressant att Järvinen karaktäriserar sina föräldrar som arbetarklass. Det är kanske där vi har nyckeln. Inom arbetarklassen, om vi nu alltså avser den bildningsfientliga och brutala arbetarklass jag minns från min barndomsstad, kan karismatisk religion tänkas spela en dubbelroll: med den avgränsar man sig från den socialistiskt sinnade delen av arbetarklassen, som man anser vara ateistisk och ofosterländsk, och samtidigt från den bildade medelklassen, som är förhatlig för hela arbetarklassen. Både den bildade medelklassen och den socialistiska delen av arbetarklassen står för någon sorts rationellt tänkande, vilket innebär att den religiösa delen av arbetarklassen av identitetsskäl helst föredrar en alltigenom oförnuftig och hysteriskt emotionell form av kristendom - det är fienden, djävulen, som är rationell.

Panu Höglund