Plaza

Aihealueet: Ajankohtaista, Yhteiskunta, Politiikka, Kansainväliset suhteet, Siirtolaisuus, Maailmanpolitiikka

Björn Wahlroos, liberalismi, demokratia, libertarismi, maailmankauppa, kehitysmaat, maailmantalous, köyhyys, Afrikka, Dambisa Moyo

Björn Wahlroosia ei hirveästi huvita ruveta julkisesti puolustelemaan eikä hänen näkemyksiään ymmärtelemään, koska mies on viime kädessä niin puuduttavan tekopyhä ja epäuskottava toimiessaan markkinatalouden apostolina: hän tunnetusti nostaa valtavat määrät maataloustukea ja on rahamiehenä ennen muuta perijä, ei mikään oman onnensa seppä, joka on noussut ryysyistä rikkauksiin. Mikään oman liikeideansa keksinyt innovaattori hän ei myöskään ole: rahavirtojen ohjailu on varmasti oma tieteenalansa, mutta se on täysin eri asia kuin esimerkiksi uudenlaisen tuotteen tai palvelun kehittäminen ja kaupallistaminen. En jaksa nyt toistella niitä vasemmistolaisia iskulauseita, joissa pankin perustaminen sinänsä esitetään epämoraalisena, mutta jos meille tavallisen rahvaan edustajille halutaan perustella, miksi juuri meidän pitäisi kannattaa kapitalismia, perustelijaksi pitäisi ehkä mieluummin valita joku menestynyt pk-yrittäjä, jonka tuote on useimpien elämässä läsnä heidän tietämättään.

Man har svårt att bryta en lans för Björn Wahlroos i offentligheten eller visa förståelse för hans tänkande, ty mannen är i sista hand förskräckligt skenhelig och otrovärdig i sin roll som apostel för fri marknadsekonomi. Som bekant lyfter han hiskeliga summor jordbruksstöd, men dessutom är det mesta av hans kapital arvegods. Han är ingen self made man som med egna krafter röjt sin väg från trasor till rikedomar. Än mindre kan han kallas en innovatör: det är säkert en sorts vetenskap att styra penningströmmar, men det är en helt annan sak att t ex utveckla och kommersialisera en ny produkt eller service. Jag orkar inte upprepa de gamla vänsterflosklerna om hur omoraliskt det är att grunda en bank, men den som vill förklara för oss vanliga dödliga varför vi borde stöda kapitalism borde i stället för Wahlroos presentera för oss en framgångsrik företagare av smärre skala vars produkter obemärkt finns tillhanda i vårt liv.

Wahlroosin tukeutuminen Ayn Randin kaltaiseen ajattelijaan on myös aika häiritsevää. Ankara antikommunisti Rand oli neuvostokommunismin tuote, joka uskoi, että ”kapitalismi” oli samanlainen käsikirjasta opittava aate - itse asiassa hän oli täysin sisäistänyt neuvostopropagandan kapitalismikuvan - ja järkyttyi Yhdysvaltoihin tultuaan siitä, että amerikkalaiset elivät ja ajattelivat vapaasti, hairahtuen joskus olemaan jostain yksittäisestä asiasta samaa mieltä kommunistien kanssa. Sellainenhan ei vedellyt, Rand tuumasi ja kirjoitti koko joukon uuvuttavan paksuja kirjoja, joissa opetti amerikkalaisille, miten heidän pitää olla oikeita amerikkalaisia. Ei hassumpaa maahanmuuttajalta, se myönnettäköön. Koska Rand oli ymmärrettävistä syistä syvästi katkera neuvostojärjestelmälle - siellähän loppujen lopuksi teloiteltiin ja pantiin pakkotöihin syyttömiä ihmisiä aika railakkaalla otteella jo ennen Stalinin isoja vainoja - hän käänsi kommunismin arvot ylösalaisin omassa ideologiassaan: jos kommunismissa esitettiin, että kapitalistit olivat ahneita sortajia, randismissa heistä tuli sankareita juuri ahneutensa vuoksi ja ahneudesta hyve.

Det är också något störande att Wahlroos stöder sig på en tänkare som Ayn Rand. Den stränga antikommunisten Rand var en produkt av den sovjetiska kommunismen och trodde sålunda att kapitalismen var en ideologi som man kan lära sig ur en handbok ungefär som kommunismen - hon förefaller helt ha internaliserat den vrångbild av kapitalismen som fanns att beskåda i sovjetpropagandan - och väl i Förenta staterna tycks hon ha blivit upprörd över att amerikanerna levde och tänkte fritt, dvs att de ibland råkade vara av samma åsikt med kommunisterna om någonting. Sånt där kunde bara inte tillåtas, tyckte Rand och skrev en massa tjocka och tråkiga böcker för att berätta amerikanerna hur det går till att bli riktiga amerikaner. Inte illa av en invandrare, det ska man nog medge. Av förståeliga skäl var Rand djupt förbittrad på det sovjetiska systemet - när allt kommer omkring pågick det massavrättningar i Sovjetunionen långt innan Stalin kom till makten, för att inte nämna tvångsarbetslägren - och i sin egen ideologi vände hon upp och ner på kommunismens värden: om kommunisterna påstod att kapitalister var giriga förtryckare, så blev de i randismen dygdiga hjältar precis därför.

En ole hämmästynyt siitä, että juuri nuoruudessaan kommunismissa pyörähtänyt Wahlroos hakee maailmankuvalleen rakennuspuita Randista. Omasta mielestäni Rand on kuitenkin eräs pahimmista asioista, joita amerikkalaiselle liberaalille kapitalismille on tapahtunut 1900-luvulla. Joskus ihmettelen, oliko Rand Neuvostoliiton vakooja, jonka tarkoitus oli nimenomaan vahingoittaa kapitalistista markkinataloutta sen parhailta osin. Liberaali kapitalismi on hyvä ja toimiva tapa saada yhteiskunta pelaamaan, ja se osoittautui Neuvostoliittoa vahvemmaksi, juuri siksi että sitä ei voida pakottaa määritelmiin eikä käsiklrjoihin - enemmän kuin käsikirjojen plaraajia se tarvitsee liikeideoita keksiviä uskalikkoja ja höyrypäitä, jotka eivät ole lukeneet sitä käsikirjaa. Juuri latistamalla liberaalin kapitalismin kommunismia muistuttavaksi oikeaoppiseksi ideologiaksi Rand teki sille karhunpalveluksen, enkä ole hämmästynyt siitä, että hänen ympärilleen kehkeytyi Yhdysvalloissa uskonlahkotyyppinen totalitaarinen kulttiyhteisö.

Jag är inte förvånad över att en sådan som Björn Wahlroos, som på sina unga år sökte sig till stalinismen, i dag bygger sin världsbild på Ayn Rand. Enligt min mening är dock Rand en av de värsta olyckor som någonsin drabbat den liberala kapitalismen i Förenta Staterna under hela nittonhundratalet. Ibland känner jag mig föranlåten att undra, om Rand egentligen var en sovjetisk spion med uppdraget att attackera allt som bäst var i den kapitalistiska marknadsekonomin. Liberal kapitalism är ett bra och fungerande sätt att hålla samhället i schvung, och den visade sig vara starkare än Sovjetunionen, precis därför att den varken kan reduceras till definitioner eller beskrivas i handböcker. Hellre än handböcker och handboksläsare behöver den djärva innovatörer som aldrig läst handboken. Det är precis genom att banalisera den liberala kapitalismen till en kommunismliknande ortodox ideologi som Rand gjorde den en björntjänst, och jag är inte alls förvånad över att det uppstod ett totalitärt kultsamhälle, en trossekt, kring henne.

Kaikilta osin en kuitenkaan pidä Wahlroosin mielipiteitä typerinä. Se, että hän vaatii kehitysavun lakkauttamista, ei sinänsä ole merkki mistään sydämettömästä äärioikeistolaisuudesta, vaikka ensimmäinen selkäytimestä tuleva tulkinta tällainen olisikin. Tämä johtuu tietysti siitä, että aidosti sadistiset rasistit, jotka pitävät kaikkia mustaihoisia vihollisina ja ali-ihmisinä, haluavat afrikkalaisten nääntyvän nälkään ja kurjuuteen, koska se on heidän mielestään itseisarvoisesti myönteinen ajatus, ja siksi he myös vastustavat kehitysapua. Tähän porukkaan en Wahlroosia laske, ainakaan jos hän on lukenut suosittelemansa sambialaissyntyisen taloustieteilijän Dambisa Moyon kirjan Dead Aid läpi ajatuksella. Moyo pitää perinteistä kehitysapua oleellisena syynä Afrikan ongelmiin ja kannattaa sen lakkauttamista, mutta mikään dogmaattinen talousliberaali hän ei todellakaan ole. 

Jag anser inte att Wahlroos har fel i allt vad han säger. Att han vill nedlägga ulandshjälpen är inte ett tecken på någon hjärtlös och obarmhärtig högerextremism, även om den tolkningen kommer direkt ur ryggmärgen. Det här beror på att det verkligen finns genuint sadistiska rasister, för vilka alla svarthyade är fiender och mindervärdiga människor: de vill låta alla afrikaner svälta ihjäl och dö av misär, eftersom de i princip gläds åt afrikaners död. Det är därför de också vill avskaffa utvecklingshjälpen. Jag räknar inte Wahlroos till detta gäng, åtminstone om han verkligen läst och förstått den zambiafödda ekonomikännaren Dambisa Moyos bok ”Dead Aid”. Moyo ser den traditionella ulandshjälpen som en av de väsentligaste orsakerna till de problem som i dag drabbar Afrika och anser att den borde avskaffas, men någon dogmatisk ekonomisk libertarian är hon definitivt inte.

Moyo on kirjassaan todennut, että oleellisinta on se, miten Afrikan maat rahoittavat budjettinsa, ei se, kuinka hillittömän vapaa markkinatalous maa on - hänen mielestään on herttaisen yhdentekevää, vaikka hallitus päättäisi tarjota kansalle kuinka paljon hyvinvointipalveluita tahansa, oleellista on, että rahat niihin palveluihin hankitaan jostain muualta kuin kehitysavusta. Itse asiassa libertaristeja varmasti häiritsee se, että hän haluaa Afrikkaan lisää verotusta. Yksi kehitysavun ongelmia on nimittäin, että kun afrikkalaisen valtion budjetista suuri, ellei valtaosa tulee kehitysavusta, ei synny tarvetta verottaa. Ja kun ei veroteta, ei ole vihaisia veronmaksajia, jotka vaatisivat vastiketta rahalleen. Ne vihaiset veronmaksajat nimittäin ovat yksi välttämätön osa sitä yhteiskunnallisten suhteiden verkostoa, joka tekee valtiosta toimivan. Tämä on tietysti vain yksi esimerkki siitä, miten vastikkeeton raha lamauttaa yhteiskunnan kehityksen ja moraalin. Sen sijaan että väki tekisi töitä, maksaisi veroja ja tuottaisi tavaraa, kehitysapuna annetut moskiittoverkot ajavat paikallisen moskiittoverkkoja valmistavan yrittäjän konkkaan, joten hänkin joutuu rehellisen työnteon sijasta harrastamaan sitä mitä taloustieteilijät kutsuvat ”rent-seekingiksi” eli keksimään keinon manipuloida ja kupata itselleen osan kehitysavusta, ts. siitä vastikkeettomasta rahasta, jota on liikkeellä. Olisi ehkä kuitenkin parempi, jos afrikkalaiset valmistaisivat moskiittoverkkonsa itse, paikallista työvoimaa työllistäen. Muuten tuo on yksi ongelma, jonka myös Paul Theroux mainitsi taannoisessa matkakirjassaan Afrikasta: kehitysyhteistyö ei työllistä riittävästi paikallisia.

Moyo har i sin bok konstaterat att det relevanta är hur de afrikanska länderna finansierar sin budget, inte hur fri och vild marknadsekonomi som råder i landet. Henne är det hjärtligt likgiltigt om regeringen besluter bjuda folket på hur mycket välfärdsservice som helst, det väsentliga är att pengarna inte kommer från ulandshjälpen utan från genuin ekonomisk aktivitet. Libertarianerna kommer att ogilla den passus i Moyos bok där hon efterlyser mera beskattning. Ett av problemen med utvecklingsstödet är nämligen att staten inte anser sig behöva beskatta någon när pengarna ändå strömmar in som ulandshjälp. Och när staten inte beskattar folket så kommer det inte att finnas några skaror av arga skattebetalare som kräver utbyte för skattepengarna. De där arga skattebetalarna är nämligen en nödvändig del av det nätverk av samhälleliga förhållanden som behövs för att staten skulle fungera. Det här är givetvis bara ett exempel på hur gratis pengar demoraliserar samhället och förlamar utvecklingen. I stället för att folk skulle arbeta, betala skatt och producera prylar, går lokala företagare som tillverkar moskitnät i konkurs eftersom landet översvämmas med moskitnät som importerats såsom ulandshjälp. Sålunda blir även moskitnätsföretagaren tvungen att i stället för ärligt arbete idka det som ekonomivetarna kallar för ”rent seeking”, alltså manipulera och klippa åt sig en del av ulandshjälpen, dvs de gratis pengar som finns att ha. Det skulle ändå vara bättre om afrikanerna tillverkade sina moskitnät själva och sysselsatte lokal arbetskraft. Det här är ett av de problem som även Paul Theroux nyligen påtalade i en reseskildring från Afrika: utvecklingssamarbetet sysselsätter inte tillräckligt mycket lokal arbetskraft.

Moyo lähtee siitä, että tarvitaan kauppaa ja tasa-arvoista vuorovaikutusta Afrikan ja kehittyneiden maiden välille. Se, mikä ei tietenkään miellytä rasistioikeistoa, on, että tämä merkitsee myös lisää siirtolaisuutta ja lisää afrikkalaisia Eurooppaan. Siirtolaisten rahalähetykset nimittäin menevät paljon varmemmin tarvitseville kuin kömpelö hallitustenvälinen apu, minkä lisäksi tietysti siirtolaiset hankkivat uusissa kotimaissaan taitoja, tietoja, koulutusta ja vaikutteita, jotka aikanaan hyödyttävät myös vanhaa maata. Toki tämä häiritsee rasistien lisäksi myös niitä feministejä, joiden mielestä on aivan kauheaa, jos köyhistä maista tulee Suomeen hoitsuja raatamaan valkoiselle miehelle. Niiden hoitsujen työ ja heidän kotiin lähettämänsä rahat ovat yhä suurempi osa monien köyhien maiden taloutta, ja Moyon mielestä niin pitää ollakin. Eikö kaikkien kannalta ole parempi, että sitä fyrkkaa maksetaan oikeasta työstä?

Moyo utgår från att det behövs mera handel och mera jämlik växelverkan mellan Afrika och iländerna. Det som den rasistiska högern inte kommer att gilla är att detta också innebär mera migration och fler afrikaner i Europa. De pengar som migranterna skickar hem når nämligen de behövande mycket säkrare än den klumpiga ulandshjälpen staterna emellan. Dessutom skaffar sig migranterna i sina nya hemländer kunskaper och färdigheter, utbildning och influenser som i sinom tid även kommer det gamla landet till nytta. Det här går på nerverna inte bara för rasister, utan också för de feminister som tycker att der är alldeles förskräckligt om det t ex kommer sjuksköterskor från fattiga länder för att slita i Finland under vite mannens ok. Det arbete dessa sjuksköterskor uträttar och de pengar de skickar hem är en allt större del av de fattiga ländernas ekonomi, och Moyo tycker att det är helt rätt så. Är det inte bättre för alla att man får betalt av riktigt arbete?

Lopuksi haluan todeta ihmetteleväni kovasti sitä, että Björn Wahlroosin ajattelun takaa löytyy kaksi näinkin erilaista naista. Dambisa Moyon kirja on läpeensä selväjärkinen ja käytännönläheinen, kun taas Ayn Randin koko tuotanto on juuri sen sortin pimahtanutta romantiikkaa, jonka edustajat on pidettävä kaukana päätösvallasta, pyssyistä ja teräväreunaisista esineistä. Minun on itse asiassa vaikea kuvitella, että kukaan - edes Wahlroos - pystyisi ajattelussaan yhdistämään Randin Moyoon kehittämättä päänsä sisälle täysin yhteensovittamatonta älyllistä ristiriitaa. Mutta kaipa tuo isoilta herroilta luonnistuu.

Till slut vill jag konstatera, att jag är förvånad över att hitta två så här olika tänkare bakom Björn Wahlroos’ idéer. Dambisa Moyos bok har skrivits av en alltigenom klartänkt och praktisk person, medan Ayn Rand representerar den sorts förryckta romantik vars omhuldare helst bör förnekas tillgång till beslutsfattande, bössor och föremål med vassa kanter. Jag har egentligen mycket svårt att föreställa mig, hur ens Wahlroos inne i sitt huvud kan förena Rand med Moyo utan att utveckla en helt oförsonlig inre konflikt. Men kanske stora herrar har det lättare… 

Panu Höglund